Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1904 - Sjukgymnastens saga. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUKGYMNASTENS SAGA.
Af HUGO ÖBERG.
T 7"alther Stenning arbetade i ett
yr-* ke, som kräfver mycken
hurtighet och god vilja af sina utöfvare.
Han var sjukgymnast, assistent vid
ett privat institut i hufvudstaden.
Klockan half sju på morgonen skulle
han vara på sin post i skjortärmarna
och med gymnastikskor på. De första
patienterna kommo redan tre kvart på
sju, morgonfriska borgargubbar af
gamla stammen, för hvilka denna
tidiga timme var dagens trefligaste. Då
gällde det att anlägga en
†örtroendein-gifvande mask, raska åtbörder och en
munter klang i rösten, äfven om
humöret mången dyster vintermorgon ej
var det bästa.
Herr Stenning ålåg det att sätta fart
i det halfva dussinet elever, granska
dagens, kvällen förut framlagda
»matsedlar» för de olika patienterna och
själf omedelbart utdela de första
viktiga rörelserna.
Bäst det var, hördes direktören
öppna dörren till sitt sofrum längst
bort i våningen, han brummade som
en björn och drillade som en lärka,
han var idel kraft och buller och värme
och godt humör, där han kom med
den atletiska bålen vaggande på korta
ben med mjuka, tassande toffelsteg.
Det gick som ett pulsslag af trefnad
och ett enda stort leende genom hela
samlingen, när han stannade på
tröskeln ett ögonblick och öppnade det
stora bruna, krusiga skägget till ett
klangfullt rullande »god morgon mina
herrar!»
Efter några spridda god morgon
enades man i ett uttrycksfullt
mumlande, som skulle betyda, att
direktören var sent uppe. Då hörde det
till pjäsen, att han skulle studsa,
spänna ögonen hotande. Därpå brast
hela hans ansikte och blef ett enda
stort, rödt svalg, ur hvilket det
muntraste jätteskratt i världen brakade
upp.
»Hahaha! Så nedrigt sent, mina
herrar! Hahaha!»
Så in som en boll mellan hela
attiraljen af plintar, bänkar och ribbstolar.
»Första rörelsen, mina herrar! Hur
länge ska jag vänta på första
rörelsen ? ... »
Och alla för tillfället lediga elever
rusa till för att täfla om nöjet och
utmärkelsen att få öfva sig i
hack-ning på den populäre direktörens
breda ryggtafla.
»Lätt hand, mina herrar! För f—n,
tror herrn, att jag är köpt i
järnboden ? Hahaha!... Har
grosshand-lar Holm fått sin bröstklappning? ...
Pass ,på herr Stenning, professorn ska
ha sin benrullning... Gud i
himme-len, ¾är sitter notarien och tar
slappsittande tidningsläsning, som är
förbjuden !... Ta i bättre, herr
Lagersson, jag känner inte herrns tummar...
I dag kommer visst inte excellensen
förrän på middagen, mina herrar?...
Herr Norberg ger mig en
halsskak-mr>g, jag är förb—t rostig i dag.
Hurrrrr!... Herrn har kalla händer,
hvar har herrn varit i natt? Hahaha!
Vänta lite därborta, jag ska ge
byggmästarn magrörelsen själf... Seså, nu
räcker det, släpp mig för f n, herre
lilla!..’.» .
Och direktören rullar fram på
golfvet, men tvärstannar plötsligt och
stirrar med forceradt komisk häpnad mot
afklädningsrummet. Där står i
dörröppningen en kolossal figur af ett
ölfats fason, med blått ansikte och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
