Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Arthur Schnitzsler. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR SCHNITZSLER
405
ma stämningsintensitet och
psykologiska analys som skådespelen.
Högst når han på detta område
med novellen »Sterben» (1895), en bok
för sig.
Det är historien om en ung
dödsdömd. Han har lungsot och är
nygift och hela lifvet ligger framför
honom. Vid första vissheten om hans
dödsdom förklarar sig hans hustru
vilja dö med honom, hvilket anbud han
naturligtvis ej ens vill höra på. Men
ju längre sjukdomen skrider fram
under det de vistas på landet och sedan
åter en kort tid i Wien, desto
febrilare griper han fatt i hennes
offervillighet och när de slutligen resa till
Södern, den sista förtviflade utvägen,
är han nära att mörda henne i kupén.
Han liksom vill suga henne till sig,
men hon känner instinktlikt att hon
har mera af lifvet att vänta och att
hon skall offra åt lifvet mera än en
förtidig död. Efter en kort vistelse
i Södern, dör han, just som hans
hustru ett ögonblick lämnat honom
ensam.
Här ha konstnären och
vetenskapsmannen räckt hvarandra handen. Flera
gånger förut har Schnitzsler skildrat
ämnen från sjukvärlden, som
hypno-tism i »Anatol» och i »Paracelsus»,
1500-talets berömde underdoktor.
Men här visar han sjukdomens
inflytande på själslifvet, hur den arme
glider bort från det lif han älskar, hur
dödsskuggan sänker sig som ett
förfärande spöke öfver honom och griper
om hans strupe om natten. Det är
gjordt med en sådan realism, att det
nästan blir för mycket för ens nerver
och »Sterben» får på inga villkor
sättas i händerna på en sjuk.
Verkets komposition är mästerlig,
det är utan vank och lyte. Den
vackra sommaren på landet och den
upprymda staden, dit de två komma, med
sin sång och musik ge just en sådan
gripande poetisk bakgrund åt det
slocknande ljuset. Det är en vårdag
i Wien, som han får veta sitt öde. Och
vårkvällen i Wien är det som
Schnitzsler älskar mest, med sin ljumma luft och
vemodiga doft af syrener och ständigt
finner han nya och betagande uttryck
för dess blida skönhet. Schnitzslers
språk är beundransvärdt i sin rena
och harmoniska byggnad, alltid mjukt
och luftigt och ändå genomskinligt
som källvatten, en sällsynt förenklad
och vacker tysk prosa, där många
landsmän ha oändligt mycket att lära.
Så är Schnitzsler, ej en bland de
stora och starka, men en fin
psykologi och en äkta lyrisk begåfning ha
här förenat sig med en sällsynt säker
konstnärlig gestaltningsförmåga och
skapat verk, hvilka i sin för tiden och
fädernestaden så typiska blandning af
vårligt vemod och sentimental
lustighet säkerligen skola gå till
eftervärlden.
V
v?
mn
W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
