Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Frågan om den eventuella tronföljden efter konung Carl XIV Johan under åren 1815—1822. Af —ts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
VARI A
med prins Gustafs moster), lär
emellertid ha åstadkommit, att kongressen
i Wien, sedan densamma underkänt
Storhertigens af Mecklenburg
arfsan-språk — hvarorn vi här nedan få
närmare orda — beslöt ■— och detta
utan att Sveriges ombud därom haft
den Jr¾ngaste aning — i en hemlig
artikel, att efter Carl Johans död, trots
gällande Svensk grundlag och med
Carl Johan ingångna förbindelser, att,
säga vi, prins Gustaf af Wasa då
skulle bestiga sina fäders tron.
Carl Johan kände, oaktadt sin
örnblick, ej denna hemliga artikel, men
han lär ha anat densamma.
Kom så kongressen i Verona 1822.
Oaktadt den svenska tronföljden ju
redan var fullständigt bestämd på
kongressen i Wien, skulle den nu ånyo
hafva förekommit till ett slags
revision liksom den äfven hade
förekommit på kongressen i Aachen.
Förhållandena voro nu betydligt
förändrade. Preussen hade hunnit hämta
sig efter den förfärliga invasionen,
haf-vande betydligt mera att säga, och
dess konung, Fredr. Wilh. III styrdes
då helt och hållet af sin minister, furst
Hatzfeld, en lika inflytelserik som ädel
man, hvilken var konung Carl XIV
Johan personligen ytterst tillgifven.
När nu den svenska tronföljdsfrågan
ånyo dök upp, väcktes af Hatzfeld
förslag om att upphäfva den vid
Wie-nerkongressen beslutade hemliga
artikeln — och detta förslag, framburet
och understödt af furst Hatzfeld, gick
igenom, trots det ryska intresset och
den kejserliga viljan.
Orsaken till furst Hatzfelds stora
intresse för Carl Johans dynasti
härledde sig från den tacksamhet, hvari han
stod till Carl Johan personligen. Han
hade nämligen haft marskalk
Bernadotte att tacka för sitt lif.
Se här, huru detta förhållande var.
Slaget vid Jena 1806 var vunnet af
kejsar Napoleon, och den preussiska
monarkien var tillintetgjord. Konun-
gen af Preussen hade flytt till en
fästning i Schlesien, men hans minister
och gunstling, furst von Hatzfeld, var
kvar i Berlin såsom fånge, där han af
Napoleon blef bemött på det mest
artiga och välvilliga sätt.
Hatzfeld, som var sin konung och
sitt fädernesland djupt och innerligt
tillgifven och som dessutom på det
djupaste sörjde Preussens nyss timade
undergång, kände sig emellertid
frestad att svika det löfte och
hedersord, som han som fånge måst aflägga.
Fursten, som därför oupphörligt
sökte skaffa sig underrättelser om
den fientliga arméen, sände det ena
hemliga brefvet efter det andra till sin
konung, med upplysningar om franska
arméns ställning och styrka.
Ett af dessa bref blef emellertid
uppsnappadt af fransmännen, och
Hatzfeld, inställd med anledning
här-af inför krigsrätt, dömd att skjutas.
Hatzfeld, som nyss hade gift sig,
hade en ung och vacker hustru, som
vid underrättelsen om sin mans
dödsdom skyndade att med knäfall anropa
den mäktige kejsaren om nåd. Hon
blef emellertid afvisad, och hennes
mans dödstimma var utsatt.
Då gick marskalk Bernadotte upp
till kejsaren och begärde nåd.
Napoleon svarade honom mycket
häftigt:
— Men brefven!
Bernadotte lär ha helt lugnt
replikerat :
— Hvad behöfver ni, Sire, bry Er
om sådana där lumpna bref, Ni som
så väl förstår er på att segra! Men
jag tycker, att Ni nu bör hafva
segrat tillräckligt! Tiden bör nu vara
inne för Er, Sire, att vinna hjärtan.
Furst Hatzfeld fick nåd, och den
tacksamhet han med anledning häraf
fattade för Carl Johan, kunde han
aldrig glömma — hvilket återigen —
om man får tro källan till denna lilla
framställning — återinsatte prins Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
