Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - En chiantifantasi. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
710
V ARIA
gång resignation och viljekraft i hans
kloka, bleka ansikte med de allvarliga
ögonen.
»Cesare, partenza», hörs fadrens bas.
Cesare får drickspengar, men
kommer strax tillbaka. »Ni tog miste,
signor. Detta är ett 20-lirestycke.»
»jag tog inte miste, min gosse.
Vill ni inte behålla den?»
»Tack, signorino», säger Cesare
artigt men reserveradt och utan spår
af ödmjukhet, så att främlingen
måste få en känsla af afstandet dem
emellan. Bambino, som efter den
förnärmande örfilen utan ett ord
försvunnit in i den mystiska Sala de i bigliardi,
slinker nu fram med en ny vinflaska
och fyller gästens glas till afsked,
småleende som åt ett lyckadt pojkstreck.
Och nu stiger herr grefven upp för
att gå. »På återseende», ropar hans
son utan att upphöra att röra i grytan
och viftar ett tag med solfjädern till
afsked. Hans näsa har blifvit ännu
rödare i värmen.
Ämnar denne onaturlige fader
verkligen gå sin väg? Ämnar han inte
fatta sin värdige son om skuldrorna
och säga, att dennes fader — hvars
framgång i själfva verket varit större
än hans snille — kommit hit för att
göra hans bekantskap och att han
gläder sig åt att i sin son se en
värdig medborgare i det fria Italien?
Skall den värdige medborgaren då tro
att den gamle har en skruf lös, eller
skall han — som den aktör han är
— vända sig till sina gäster med slef
och solfjäder i hand och med
ljude-lig röst presentera sin genialiske
fader, och publiken skall applådera och
ropa evviva il padre del padrone?
Nej, löjlig gör man sig inte, herr
grefven nöjer sig med att lyfta litet
på hatten och säga »på återseende».
Han har varit med så länge, att han
vet ihuru löjlig och barock lifvets lek
med människorna kan vara. Han
har lärt sig att taga det hela som ett
skämt, litet trist på sitt sätt, i alla
händelser inte värdt att bry sin hjärna
med olösliga gåtor.
Utan att vända sig om har han gått
upp för trätrappen, förbi den
puckel-ryggiga diskerskan och försvunnit i
folkvimlet, medan hans familj arbetar
nere i källaren, i sitt egna kungarike.
Vinet i min stora flaska har sjunkit
betydligt, medan jag iakttagit och
diktat. Ty — jag ber min okände
landsman om ursäkt — det hela är
naturligtvis bara påhitt och osanning,
mycket närgångna och opassande
osanningar. Det är chiantins fel, alltihop,
och de gamla brefvens. Men mest
chiantins.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
