Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1906 - En spelskuld. Af Louis Sonolet. Illustrerad för Varia af Hilding Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade det sista af skogen. Sedan kom
turen till åkrarne. Och det började
se hotande ut för vinodlingarne.
För resten gingo år efter år, och
monseigneurs, grefvens af Artois
återkomst tycktes blifva alltmera ställd på
en aflägsen framtid. Bonaparte hade
låtit utropa sig till kejsare. Och
märkligt nog, denna händelse hade ej allt
för mycket upprört den hetsige
roja-listen M. de Bressoles. Detta kom
sig däraf, att han erfor en oreflekterad
och obestämd tacksamhetskänsla gent
emot denne Frankrikes mäktige herre,
hvilken gaf honom »just den tid han
behöfde för att komma på det klara ,
som han sade till sig själf. Det var
i själfva verket Napoleons
tronbestig-ning och hans härars framgångar, som
erbjödo M. de Bressoles tillfälle att i
lugn och ro göra sina kombinationer
för ett framtida ordnande af den
famösa skulden. Tack vare kejsardömet
hade han åratal framför sig att
reparera sina affärer. Under så lång tid
måste slumpen ovillkorligen hinna
förklara sig för honom, och M. de
Bressoles skulle i allra bästa tro svurit
sina »grands-dieux», att monseigneur,
grefven af Artois, ej skulle förlora en
sou på allt detta.
Den tredje koalitionen gjorde honom
till en viss grad orolig, men han blef
tvärt lugnad genom Austerlitz. Det
förvånade honom en smula, att hans
personliga välbefinnande skulle stå i
en så skarp disharmoni med hans
politiska åsikter. Men, hur orimligt och
afskyvärdt det än var, han kände —
utan att våga tillstå det för sig själf
växa och tilltaga inom sig en
oförklarlig förnimmelse af erkänsla
gent emot Napoleon. Han kunde ej
heller frigöra sig frän en viss känsla
af beundran, och en vacker dag råkade
han kalla usurpatorn »en stor man*
i närvaro af Saint-Rémi och Lamaze,
hvilka blefvo högeligen skandaliserade.
Och efter Wagram fick M. de
Bressoles med ens ogrumlad frid i sin själ.
Förfallodagen för hans skuld till
monseigneur, grefven af Artois, förlorade
sig i ett ogenomträngligt, rogifvande
töcken, och M. de Bressoles sof lugnt
som ett godt barn vid Qiséles runda
barm.
Uppvaknandet blef förfärligt. En
kulen decembermorgon slets man i
Paris om bulletinen öfver reträtten från
Moskwa. Det var första gången, som
kejsaren blifvit slagen. Och nu
började fienden drifva honom tillbaka
mot hans egna gränser, denne
eröf-rare, som öfverskridit gränserna för
alla Europas riken. Rojalisterna skreko
högt i glädje. Markis de Saint-Rémi
och vicomte de Lamaze jublade. M.
de Bressoles stod som förstenad. Skulle
kejsardömet redan ramla öfver ända?
Kunde man vänta Bourbonerna åter
så snart? Åh, deras återkomst, den
hade han i alla fall längtat efter med
hela sin själ för ej så länge sedan.
Och nu! Nu sade han till sig själf,
att Cheffontaine var minskadt med mer
än två tredjedelar, och en pinsam
känsla af skam fick makt öfver honom.
Hur skulle han bära sig åt, då han
stod ansikte mot ansikte med
monseigneur, grefven af Artois? Hvilka
brottsliga afsikter skulle ej Hans Maj:ts
broder lägga honom till last, då det
blefve kändt, att Hans Höghets gods
inköpts af dennes gäldenär och styckats
på ett tjugotal händer? Nej,
kejsardömet fick ej upphöra. Hans eget
intresse och omsorgen om hans egen
ära gjorde M. de Bressoles till en
rasande Bonapartiste. En dag bröt han
ut i ett väldigt loftal öfver kejsaren i
närvaro af herrar Saint-Rémi och
Lamaze, hvilka trodde, att deras vän
plötsligen blifvit galen. Stämningen
blef från den stunden kylig dem
emellan.
M. de Bressoles besökte numera
café de Foy. Han deltog där gärna
i ett parti whist med en grupp offi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
