Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Fordom. Skizz för Varia af Håkan Falck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Han reglar den alltid inifrån,
han vill icke bli störd, när han studerar,
sade Francesca. Hennes röst var stadig
och mycket kall och lugn.
— Francesca, sade Benedetto
plötsligt, med en viss myndighet i stämman.
Han rätade upp sig, och stod lång och
ståtlig framför henne. För första gången
såg Francesca i honom hvad han i hela
Firenze var ansedd att vara, en vacker
man, och en riddersman.
— Francesca, sade Benedetto än en
gång. Han stod och betänkte sig ett
ögonblick, så lade han plötsligt, häftigt
sin hand öfver hennes arm.
— Francesca, hvad tjänar det till
att dölja för dig hvad hela världen vet?
Tror du någon i hela Firenze mer än
du sväfvar i okunnighet om, att när
din man stänger sin dörr om sig —
för att arbeta i fred, som han säger
— så är han icke ensam. Icke ensam!
Det var ingen skadeglädje i hans röst,
när han sade det, och hans blick
hvilade på henne med ett uttryck, som
icke var blott lidelse, utan något långt
djupare och finare och ömmare.
Men Francesca märkte det icke. Hon
stod alldeles stilla, men hon var
plågsamt blek mot sin gröna dräkt och sitt
röda hår. Långsamt, mycket långsamt,
slog hon upp ögonen och fäste dem
på honom. Han tyckte han aldrig förr
hade sett hur bländande blå de voro,
och han sade till sig själf, att han
aldrig skulle kunna glömma det
egendomliga uttrycket i dem.
— Benedetto, sade hon, och hennes
röst isade honom. Du har nått ditt
mål. jag hatar honom.
Hon kom fram och ställde sig bredvid
honom. Ögonens stora pupiller krympte
ihop, och de smala, blodröda läpparna
skildes öfver de hvita, hvassa
tänderna.
— Vid denna tiden brukar han
komma in hit, sade hon lågt, men utan
att sänka rösten till en hviskning. Låt
oss sätta oss här, jag i ditt knä.
Andrea skall bli glad öfver den syn,
som möter honom. Hon skrattade högt
och grymt.
Benedetto drog sig ovillkorligen ett
steg tillbaka.
— Är du galen? hviskade han hest.
Vet du inte, att det vore döden, för
både dig och mig?
— Döden — ah, hon skrattade
hånfullt, hvem bryr sig om döden? År
det inte lifvet värdt, hon vände sin
flammande blick mot hans, att ett
flyende ögonblick känna min arm om
din hals, min mot din?
— Vid Qud, Francesca, Benedetto tog
åter ett steg framåt, det är värdt tusen lif!
— Hans blick lågade i vild lidelse.
Hon såg på honom med ett gåtfullt
leende, i det hon lyfte upp sina båda
armar — hvarvid de uppskurna ärmarne
föllo åt sidan och lämnade dem bara
— och lade dem om hans hals.
— Francesca! mumlade Benedetto.
Han lade sina egna armar fast om
hennes lif, i det han böjde sig ned
och prässade läpparna mot hennes arm.
Francesca såg på honom med kalla,
klara ögon, grymma ögon. Det är
döden du dricker, tycktes de säga, och
det var hat i dem och i läpparnas
spända, blodröda linjer.
Med sinnena onaturligt skärpta hörde
hon plötsligt, att å andra sidan den
tunga dörren längst nere i salen en
nyckel sattes i låset.
Hon sade intet. Ögonen fingo blott
en ny och starkare glans, och hon
tryckte sig hårdare emot Benedetto,
som, rusig af kärlek, icke hade ögon
för annat än hennes kropps skönhet,
hennes hårs glans och hennes ögons
eld och hennes bländhvita armars
fasthet. Hon stod vänd mot dörren, det
var hon, som först skulle möta hans
blick. Och hon väntade — med
bakåt-böjdt hufvud och underligt glänsande
ögon.
Ett ögonblick — som syntes henne
som en evighet — och dörren gick
upp, och på tröskeln stod hennes man,
Andrea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
