Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eleonora Duses med så stora
förväntningar motsedda gästspel
beredde Stockholms publik en ramlad
illusion. Att den så ryktbara konstnärinnan
är trött och befinner sig på lifvets
ut-försbacke utgjorde naturligtvis
hufvud-anledningen härtill, men ingalunda den
enda. Den föråldrade repertoaren hade
nog också sin anpart i den relativt
ringa framgången.
»Kameliadamen» med sin känslofulla
idealkärlek, konstnärinnan »Magdas»
konflikt med fädernehemmets
korrekthet och patriarkaliska fordringsfullhet,
ja äfven »Claudes hustrus» abnorma
lidelsefullhet — allt detta är mer eller
mindre tempi passati för Duse,
åtminstone kan hon icke i sin halfförbrända
själ finna uppryckande ekon för dessa
rent mänskliga förnimmelser. Hon
borde heller aldrig mer gå in på att
spela dylika stycken, ty det blir endast
ett glänsande skal utan kärna.
Stimulansen är borta, den andliga retelsen
är för svag, dosen verkar ej längre,
så länge den hemtar sin vätska från
realismens känslobrunn. Hvad Duse
gaf oss i dessa stycken var endast
undantagsvis mer än en skyndsam
memorering, glimtvis belyst af
glänsande röstmodulationer och
ackompanjerad af kroppens, främst hufvudets
och armarnas, formsköna linjespel,
som dock verkade tröttande, emedan
de icke lydde en inre apell utan
jonglerade som af gammal vana.
1 »Kameliadamen» gick hon oss
spårlöst förbi utom i två scener, den
ena då hon efter brytningen med
Armand, på balen hos Sanit-Gaudens
blir af Armand behandlad som en köpt
slinka och söker hejda hans utbrott
med det enda ordet »Armand»,
ut-slungadt ett halft tjog gånger mot
honom med ett skälfvande hjärtas
kärlek, ångest, vansinniga förtviflan, fasa
och vädjande bön. Äfven dödsscenen
i sista akten, som för öfrigt var
förkortad till oigenkännlighet, gafs
origi-nelt nog och ganska smakfullt som
en död i skönhet. Huruvida detta
dödssätt som klinisk bild kan ha sin
motsvarighet i verkligheten är onödigt
att här uttala sig om. Glädjen öfver
Armands under vecker efterlängtade
ankomst måste ju kunna anses fysiskt
förljufva hennes slut. Också synes
hans närhet bereda hennes sista
ögonblick en glans af högre vällust, som
verkar både logisk och försonande.
Äfven i »Hemmet» ryckte fru Duse
upp sig till något af sin gamla konst
i uppgörelsescenen med sitt barns far
regeringsrådet v. Keller och i Claudes
hustru förnummos äkta toner från den
demoniska kärlekens djupa schakter.
Men som sagdt, Eleonora Duse har
passerat den demarkationslinje, där de
mänskliga passionerna upphöra att
gripa bestämmande och omformande
in i människans lif. Ett instick med
den lbsenska mysticismens morfinspruta
är hvad hon på sin nuvarande
utveckling som konstnärinnan behöfver
för att återfå herraväldet öfver sin
andliga spänstighet. Den sista kväll
Duse beskärde Stockholm hade hon
insupit Rebekka Wests evolutionssjäl,
detta väsen som efter en förtid af
brottsliga instinkter och drifter, under
syskonsamlifvet med Rosmer förädlats
och förandligats men samtidigt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
