Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter en rätt ansträngd tid med
ständiga premiärer på de flesta teatrar
— en del stycken fick nedläggas och
hastigt ersättas af nya — inträdde en
hviloperiod för herrar recensenter, ity
att det blef kassapjäser öfver glatta
laget, hvilka hållit affischen vecka efter
vecka.
För att icke alldeles förgäta »Kalle
Munter» må nämnas att den
»misstänkta figuren» startade nyårsaftonen
och nu går på fjärde månaden, tack
vare sitt friska humör och sina för veckan
tillsvarfvade kupletter; dramatiska
teaterns i Varia tidigare prisade Esmann’ska
lustspel »Far och son» har blifvit teatern
till en guldformel, den direktör
Fredrik-son bara behöfver uttala för att ha en
1000-lapp på luckan, och han har icke
försummat att uttala densamma
omkring ett sextiotal gånger. Samtidigt
har den kvasi officiella scenen framfört
en rysk pjäs i fyra akter af en
produktiv men utom Ryssland föga känd
författare Potapenko. Pjäsens namn
är »Uppgörelse», men skulle riktigare
betecknas med katastrof. Det hela är
nämligen mera ett tragiskt missöde än
en psykologiskt motiverad
nödvändighet. Professor Valeschnikoff skjuter i
ett anfall af vrede sin lagliga, men från
honom till säng och säte skilda hustru,
då hon i kraft af sin egenskap af hans
legitima maka återfordrar sin plats vid
den husliga härden, där en annan
kvinna, Ljudmila Rjäpnin utan kyrkans
insegel men med större
lyckomöjlig-heter ersatt henne vid Valeschnikoffs
sida. När denne man, som är styckets
klokaste karl, drifs till sådan
ytterlighet af våldsam handling, är det icke
mycket bevändt med sunda förnuftet
hos styckets öfriga personer. Dårhus-
prägeln, dock mycket pikant behandlad,
lämnar också knappt ett ögonblick
styckets växlande scener.
Är det en bild af det nuvarande
Ryssland och en sann bild? För min
ringa del är jag böjd att svara ja till
denna fråga. Släkten Sandalof, till
hvilken fru Julia Valoschnikoff hör, är
en inkarnation af Rysslands talrika
byråkratiska och konstnärliga slödder, mera
en produkt af förhållandena än sitt
eget förvållande. Illa uppfostrade, utan
vilja, ryggmärg och kunskaper, lefva
dessa människor på rester af
förmögenheter, passioner, namn och relationer
men lefva alltid öfver sina tillgångar,
emedan lifvet för dem ej skänkt någon
annan eller högre synpunkt och
lifs-mål än njutningen.
Med »Uppgörelsens» andliga atmosfär
i näsan tänker man ovillkorligen på
Oorkis »Natthärberget» ehuru vi hos
Potapenko befinna oss några pinnhål
högre på den sociala rangskalan. Men
det lider intet tvifvel att Sandalofarna,
bröder som systrar, om de få lefva, engång
hamna i den samhällsdrägg, inom hvilken
Qorki söker sina modeller. 1 de hemlösa
nattvandrarnas håla få vi en gång återse
både den njutningslystna Julia
Valeschnikoff, född Sandalof, hennes son Sergej,
en lögnaktig och genomfördärfvad
yngling, hennes bröder, den drickande och
misslyckade teaterfantasten Platon,
äfven-som andra brodern Rostislaf, som i
morfinen söker både stadga för sina nerver och
för sin artistiska inspiration som
symbolistisk målare. Icke ens yngre systern,
Marjana Sandalof, ehuru den enda fysiskt
och ekonomiskt väl ställda af syskonen
och som ännu kämpar mot sina med
San-dalofska blodet ärfda instinkter, torde
komma att undgå atavismens nemesis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
