Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Ett öde. Novell af Vald. Tjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingeniör Marsh fortsatte sin promenad
öfver mattans mönster, han sträckte på
sig och andades djupt som var luften
honom tryckande tuog och upprepade
gånger for hans händer genom det
yfviga håret. Pannan var betäckt af
svettpärlor. Hans tankar dröjde
tydligen vid minnen, som voro af bitter
art.
— Jaså, hon lefver — mumlade han
och skuggan af ett leende, med mera
af mörker ån sol i sig, drog öfver hans
drag. — Hon lefver––––-
Det började blifva tryckande, jag
harskade mig, höjde mitt glas och
försökte påkalla hans uppmärksamhet.
Han stannade och betraktade mig
eftersinnande.
— Om jag skulle berätta Er min
väns historia, sade han, för mig skulle
det kännas skönt att få tala om detta
en gång — ni reser — och vi ses
aldrig mer!
— Kanske ändå, ingeniör Marsh,
svarade jag, med ett svagt försök att
anslå en gladare ton, — Ni kunde ju
en vacker dag komma på den goda
idén att göra Sverige och mig den äran
af ett besök — komma och se
syrén-häcken och äppleträden gå i blom vid
de hvita stuguknutarna?
— Nej tack, kanske skulle det nu
alltsamman te sig som
teaterdekorationer för mig, naturen har ingen själ,
det är ens egen, som gjuter in
stämningen i den — och jag har ingen
att afvara. — Får jag servera en
cognac till? Det blir en lång historia —
Ni ska få höra. Min vän var
bondson på en präktig egendom vid Vänerns
strand, han var en lång, ståtlig pojke,
litet skygg och sluten kanske, men en
som tänkte åtskilligt mer än
bondpojkar i allmänhet. Han hade legat uppe
vid folkhögskolan också. Lifvet gled
jämnt och lätt för honom ända tills
Lindagull kom i hans väg. Jag skall
tala om för Er, hur hon såg ut eller
rättare sagdt, hur hon såg ut för honom.
Han satt tyst en stund och den
skuggade blicken fick ett fjärrskådande
uttryck, som den har som fördjupar
sig i minnen. Han började långsamt,
liksom sökande efter orden först.
— John Ola Matsson visste väl, att
modern hyrt ut flygeln till
sommargäster, men det verkade ändå som en
öfverraskning på honom, när han en
afton kom hem från arbetet och i
hängmattan mellan de gamla ekarna
såg en ljusklädd, spenslig flickgestalt.
Han tog åt mössan, när han gick förbi,
bevärdigades med en kort nick och
hann uppfånga skymten af ett blekt
litet trött ansikte med en massa blondt
hår ikring. På honom gjorde hon
intryck af att vara af något fint och
hvitt material, skört och genomskinligt
som mors helgdagskoppar.
Det dröjde rått länge, innan de
kommo till tals, han och den unga
fröken, inför henne var han ju intet
annat än den kroppsarbetande
bondsonen och honom föll det icke in att
höja sina ögon till »fröken från staden».
Hon var klen och hade ordinerats en
tids vistelse på landet efter en troligen
ansträngande säsong af baler och
middagar. Hennes moster — Berg hette
hon — var med och skulle sköta om
flickan och hushållet, och mostern var
en enkel människa, som snart blef
ganska intim med Olas mor. Hon
berättade, att fru Wellen var änka efter
en ämbetsman och att hon hade svårt
att dra sig fram, hon hade visst någon
pension och hjälp från släktingar eller
hvad det nu var och umgänget, som
måste uppehållas för fröken Lindas
skull, kostade mycket, men så var också
fröken Linda en firad skönhet och
skulle säkerligen göra ett godt parti.
Men på landet blef tiden lång för
fröken, romaner och handarbeten kunde
icke skingra ledsnaden; de fingo snart
ligga kvar i hängmattan, medan hon
var i färd med att undersöka hvad för
slags upplaga af släktet man en ung
bondson egentligen kunde vara, ingen
lyxupplaga fick man ju vänta sig, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
