Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Alice. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från stora hopen, ett namn med klang
af damaskenerklingor och rassel af
hermelinsläp, ett af dessa historiska
namn, som låter en i fantasien se
slottssalar med heraldikens stela djur i
vapensköldarnas gyllne ornament och
låter ens öra höra ryttarfanfarer,
jakthorn och diplomatfraser.
Modern — låt mig kalla henne
gref-vinnan Hortense — satt midt emot
mig, och hon intresserade mig förra
året vida mer än dottern. Hon var
en trettioåtta års dam och befann sig
sålunda i det vanskliga ögonblick af
en vacker kvinnas lif, då ålderdomen
redan hotar med sin knackning på ens
dörr, och ehuru grefvinnan uppbjöd
en durkdrifven konsts alla utvägar
för att kvarhålla den ungdom, som
stod i begrepp att öfvergifva henne,
hade dock hennes så regelbundet sköna
ansikte redan fått en skymt af något
gammalt och slitet, och gestalten en
viss kantighet öfver den eljest så
li-niefina växten. Med sin raka
hållning och den stela furstliga
skönheten öfver sitt anlete, erinrade hon
om folkvisornas onda styfmödrar, dessa
högväxta och inbundna kvinnor, som
blifva svaga och åldrade
sagokonun-gars sista och olycksbådande lidelse.
Men bakom denna vackra elakhet fanns
ett darrande drag af ängslan, det
uttryck af oro, som baldrottningar få
när deras skönhet står i begrepp att
vissna. Än äro allas blickar och
stämmor en enda hyllning; än kan man
förödmjuka sina medtäflare, håna den
stackars Mignon och låta Jane Eyre
knyta sina skoband, men i segerns
spotska leende lurar redan rädslan för
ålderdom och detronisering . . . Och
det sista och fulländande penseldraget
fick denna grefvinnans typ, när man
såg hennes^ dotter vid hennes sida.
Alice — den unga sjuttonåriga
com-tessen — var nämligen så ungdomligt
klädd, som det passande kunde
med-gifva, med lång fläta på ryggen och
klädningar, påfallande enkla och släta
som en läsflickas. Lyckligtvis
missklädde denna kostymering icke den unga
flickan. Hon var verkligen nästan
barn ännu med sin ljusa blick och
sin klara panna, och med den
betagande friskheten öfver hela sin varelse,
öfver hy, rörelser och stämma.
Spenslig och finlemmad erinrade hon med
den fina näsan, hvars vingar darrade
som för att insupa en för andra
omärklig men utsökt vällukt, med det på en
gång världskloka och skalkaktiga
leendet kring sin högröda barnamun, om
rococons ingénue, sådan denna tids
målare framställt henne vid en fontäns
springvatten, i en gunga, eller i en
trädgårdsrotunda, där man leker
blindbock, glad till öfvermod utan att hafva
något af glädjens alldaglighet, med jämt
så mycket fotfäste på jorden, som den
lilla röda klacken på hennes danssko
behöfde.
Men trots det att modern på allt
vis sökte hålla sig ung på dotterns
bekostnad, tycktes förhållandet mellan
dem båda vara om icke hjärtligt så
dock vänskapligt. Endast när
grefvinnan Hortense alldeles försummade
Alice och icke ens brydde sig om att
införa henne i det samtal, hon förde
med den täta ring af beundrare, hvilka
om aftnarna brukade samla sig kring
hennes hvilstol, kunde den unga
flickans ljusa och öppna ansikte få ett
banslikt Uttryck af förtrytsamhet. Hon
stack fram sin öfverläpp med en
tyck-mycken prinsessmin, halft otålig öfver
att ännu behandlas som ett barn, halft
föraktfullt säker på sin snara triumf,
då allt det åtrådda skulle ligga för
hennes fotter, hyllning, kavaljerer och
hofstat.
Grefvinnan Hortense blef
naturligtvis inom mindre än en vecka
pensio-onens obestridda primadonna. Den
ene efter den andre af ungherrame
sällade sig, trots de öfriga damernas
harmsna ansträngningar, till hennes
uppvaktning. Endast några engelsmän,
som lågo vid Genévesjön och gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
