Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXI. Baronen försöker en »bluff»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvar kan jag träffa er för att
få knappen, om ni finner den, hvilket
jag är öfvertygad att ni gör? frågade
han, rädd att lämna en oskördad kärfve
i en så väl förberedd skörd.
— Jag kan vål gå till Longclerc
Castle med den, föreslog hon.
Men detta förslag förkastades genast
af baronen.
Det skulle under vissa
omständigheter kunna blifva farligt, om denna
transaktion mellan honom själf och
Rattrays sköterska blefve bekant.
— Det tror jag knappast går för
sig, sade han. Vi åro ju på sätt och
vis medsammansvurna om att bedraga
min gode vän squiren. Åfven för ert
ryktes skull som sjuksköterska göra vi
allt bäst i att så mycket som möjligt
hemlighålla allt, som rör knappen.
— Då skall jag skicka er den till
Longclerc Castle, lydde svaret. Det
finns på the Hall en gosse, som jag
kan lita på. Men nu måste ni
verkligen låta mig gå, om jag icke skall
råka i ledsamheter, i fall mr Rattrays
frånvaro skulle blifva känd, innan jag
lämnat fram hans biljett.
Baronen låt henne gå, mycket
belåten med sitt förmiddagsarbete.
— Hvilken tilldragande personlighet
har icke där gått förlorad genom en
enfaldig hjärna, mumlade han, medan
han med blicken följde sköterskans
smärta, resliga gestalt på väg till
herrgårdsporten. Hon är icke slug nog
för att införlifvas i min samling af
demoner, annars skulle jag — men
nej, hejdade han sig, jag glömmer ju
att mitt menageri snart skall släppas
lös och dess ägare slå in på
hederlighetens stig.
. Han dröjde kvar ett ögonblick för
att ordna sin regnkappa, därpå lämnade
äfven han lidret och tog vägen till
the Castle med långa steg. Men han
hade icke gått hundra fot, då ett
egendomligt metallaktigt ljud på vägen
bakom honom kom honom att vända
sig om och plötsligt stanna för att
vänta på den person, som han såg där.
Det var en man utan ben, Isak
Levy nämligen, ägaren till fiskhandeln
vid Wites Lane, en grotesk figur,
där han högg sina järnringar, som
gjorde tjänst som fotter, ned i den
moddiga vägen, tillryggaläggande
densamma med underbar hastighet, trots
sin vanförhet.
Baronen tog emot honom med ett
ansikte så svart som ett åskmoln och
det enda ordet:
— Nå?
— Det var om liket, gnällde juden,
då han såg vreden i sin chefs ögon.
Jag vågade inte skrifva eller telegrafera,
därför tyckte jag det vore bäst att
trafva hit. Ni gaf mig inga
instruktioner, och —
— Din idiot, inföll de Quérin med
ett brummande. Vet du inte, att jag
aldrig glömmer några detaljer? Jag
gaf dig inga instruktioner, emedan
inga sådana behöfdes. Låt aset ligga
där det ligger. N:r 37 Wites Lane
kommer jag aldrig mer att behöfva,
och jag har hyrt huset på elfva år,
så att liket nog inte blir upptäckt
under den perioden. Skynda nu genast
tillbaka till London.
— Jag gjorde det i bästa mening,
tyck inte illa vara, svarade gubben i
sin lismande ton och lydde ordern
utan invändningar. Järnringarna
traf-vade i väg åt samma håll, hvarifrån
de kommit, mot järnvägsstationen
nämligen.
— Det är allt tid att stänga skolan,
när lärjungarna börja handla på egen
hand, mumlade baronen, i det han följde
den vanföre juden med en tankfull
blick; Isak Levy till på köpet, den
mest krypande, servile skurken af hela
bundten. Nå väl, om ytterligare ett
par arbetsamma veckor skall jag hafva
förtjänat hvad som behöfs för att draga
mig tillbaka i lugn och ro med min
förtjusande engelska brud, och då, adjö
med sådant sällskap!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
