Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Friherrinnan Adelina Patti-Cederström. Några anteckningar från primadonnans publika och privata lif. För Varias julnummer af Louis Zettersten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den unga operasångerskan sålunda från
sitt första uppträdande, och i dagligt
tal kallades hon för »vår lilla Patti».
Sin entré i Londons operavärld gjorde
hon samtidigt, som den fordom så
firade sångerskan madame Giulia Grisi
gaf en serie afskedsföreställningar
därstädes. M:me Grisi hade enväldigt
hårskat öfver Londonpubliken till dess
Jenny Lind vid sitt uppträdande 1847
intog hennes plats. Men då den
svenska näktergalen, som hon allmänt
kallades, drog sig tillbaka år 1850, utbröt
Grisi-febern igen med förnyad kraft.
M:me Grisi hade i London gifvit flera
afskedsföreställningar, hvarpå ett annat
år följde en serie »oåterkalleligen sista»,
och då Patti kom till London gaf Grisi
en serie af åtta »absolut oåterkalleligen
sista» föreställningar. Det råder
tvif-vel om huruvida den fordna
gunstlingen efter alla dessa
reklamföreställningar år efter år förmått skaffa sig
fullt hus, om ej Adelina Patti kommit
och räddat situationen. Efter att hafva
bevittnat den unga italienskans
triumfer fann nog äfven Grisi, att det skulle
litet löna sig att nu pröfva
Londonpubliken med ännu en serie tack- och
afskedsrecetter. De hade ju nu »sin
egen lilla Patti».
Efter Pattis första säsong i London
företog hon en tur genom Holland
och Belgien till Berlin, öfverallt
mötande stora triumfer.
Ryktet om Pattis triumfer nådde
slutligen Paris och parisarna önskade
själfva höra sångerskan för att
öfver-tyga sig om hennes konst, icke troende
på de engelska kritikernas förmåga att
bedömma i detta fall. Till grund för
en sådan misstro lade parisarna fallet
Jenny Lind. Denna sångerska hade
varit en stor favorit i världsmetropolen
och ofantligt beundrad, men i Paris
hade hon ej mötts med framgång och
vågade ej mer uppträda där.
Nyfikenheten blef de goda parisarna
för stor, och slutligen framkommo en
del inflytelserika personer jämte med-
lemmar af Jockey Club till
operadirektören Calzado i Paris med anhållan,
att han skulle söka arrangera ett
uppträdande i Paris. Calzado for öfver
till London och hörde Patti. Detta
var för honom tillfyllest att genast
arrangera för ett engagement.
Sångerskans första uppträdande i Paris blef
bestämdt till påföljande höst.
Äfven för detta första uppträdande
inför en ny hufvudstads publik valdes
»Aminas» roll i »Sonnambula». Ehuru
biljettprisen voro enormt höga för
pariserförhållanden, var huset öfverfullt.
Parisarnes tvifvel beträffande värdet af
de londonska kritikernas skildringar af
»the queen of song» blef vo med ens
bortblåsta, ty det var här liksom
annorstädes endast för Adelina Patti att
komma, att se, eller rättare sjunga,
och segern var gifven. Fransmännens
åsikt om Patti var samstämmig och
tog sig .uttryck i fraser som »Cette
petite-la a une voix divine, et chante
comme un rossignol». Napoleon 111
och kejsarinnan Eugenie närvoro vid
denna premiär, som gafs å Théåtre
Italien den 17 november 1862. En
del af pressen utöfvade visserligen en
skarp kritik öfver Pattis scenvana och
yttrade bl. a. att hon hvarken visste,
huru hon skulle stå eller gå å scenen.
Däri öfverensstämde således parisarnes
åsikter med dem vi sett framställda i
här anförda citat från »Times»
recension.
Under vistelsen i Paris infann sig
en dag i sångerskans bostad en
musikrecensent som brukade göra
kontrakter med sångerskor och artister till den
ändan, att han, journalisten, skulle låta
skrifvit och införa fördelaktiga artiklar
om respektive artister i de främsta
in-och utländska musikjournalerna,
naturligtvis mot särskild kontant erkänsla. Nu
skulle således den unga m:lle Adelina
Patti blifva offer för hans
utpressningsförsök. Fransmannen, hvars namn det
tjänar föga till att nämna då personen
i fråga för mer än ett kvartsekel sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
