Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare viktiga upptäckter inom astronomien. Stjärnvärlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på, om kroppen i fråga är fast, flytande eller gasformig.
Det är egentligen temperaturen, som här spelar den
afgörande rollen. Om därför de längst in mot solen
befintliga planeterna ha en mycket högre medeltäthet än de
längre ut befintliga och än solen själf, beror detta utan
tvifvel därpå, att de förra ha en mycket lägre
medeltemperatur än de senare, och att de senare troligen, i olikhet
med de förra, sakna en fast skorpa. Det vi kalla för
deras yta, det är den del af dessa himlakroppar som vi
se i våra kikare, består af lätta moln, som sväfva i dessa
himlakroppars öfversta gaslager. Jordens stora medeltäthet
synes antyda, att dess kärna består af tunga metaller,
särskildt har man anledning antaga, att järn däri — likasom
i metalliska meteoriter och i solen — spelar den viktigaste rollen.
År 1675 gjorde dansken Römer, som var assistent hos
den berömde astronomen Cassini i Paris, en upptäckt, som
var af den största betydelse för astronomien, nämligen att
det är möjligt att mäta ljusets hastighet. Han observerade
de månar, som Galilei funnit röra sig kring Jupiter.
Dessa månar förmörkas, dä de träda in i planetens skugga,
och dessa förmörkelser kunna iakttagas med stor
noggrannhet. Då nu himlakropparnas omloppstider äro ytterst
oföränderliga, så borde tiden mellan två förmörkelser förbli
oförändrad. Emellertid syntes observationerna ej antyda
detta. Antag, att jorden stode så nära Jupiter som
möjligt, och att de båda planeterna stode stilla. Då skulle
förmörkelserna komma med precis lika mellantider — säg
1 dag 18 timmar. Antag nu, att efter iakttagelsen af en
förmörkelse jorden plötsligen förflyttade sig till motsatt
punkt i sin bana, så skulle nu också förmörkelsen inträffa
1 dag 18 timmar efter den näst föregående. Men ljuset,
som bringar observatören budskap om förmörkelsen, skulle
behöfva något längre tid att komma fram än nästföregående
gång, nämligen den tid, som det behöfves för att gå
tvärs öfver jordens bana. Denna tid är i medeltal 997
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
