Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
AFASIENS OLIKHET MED
utan att i något hänseende påverka djurens rörlighet eller
känslighet eller deras användning af sina yttre sinnen.
Äfven Strickek, den senaste författare som från
naturvetenskaplig synpunkt yttrat sig om språkets bildningssätt,
vill af anatomiska skäl åt hjärnans språkregion tillerkänna
en i psykiskt hänseende central betydelse."*
Om vi ådagalagt att afasien endast är att fatta som
en yttring af svikande minne, så hafva vi härigenom äfven
underlättat för oss lösningen af den motsägelse, som synes
ligga däri att å ena sidan förmågan af tänkande, såsom vi
visat, i hög grad är beroende på språket, under det att
likväl å andra sidan den afasiskt sjuke enligt erfarenhetens
intyg förmår tänka mycket, för hvilket han saknar ord.
Det är tydligen en väsentlig skillnad mellan den, som
icke als eller blott ofullständigt lärt att kläda sina
föreställningar i ord, och den som, efter att under språkets inflytande
hafva utbildat sin tanke, mer eller mindre fullständigt
beröfvas förmågan att använda språket. För den som icke i sitt
* Stricker. Studien über die Sprachvorstellungen, 1880. — De teorier, hvilka
denne författare (professor i medicinska fakulteten i Wien) här framställer,
synas oss för öfrigt mindre hållbara, huru mycken skarpsinnighet han än användt
på deras utveckling och försvarande. Stricker har på sig själf gjort den
iakttagelsen, att han vid alt tänkande, som har formen af ord (t. ex. vid ett tyst
genomgående i minnet af något inlärdt skaldestycke) kan i sina talorgan
förnimma de rörelser, som skulle fordras för ett ljudligt uttal af samma ord.
Häraf sluter han till ett inre sammanhang mellan tanken och talredskapen och
kan följaktligen i denna punkt sägas instämma i Steinthals och Lazarus’
ofvan omtalade språkförklaring. — Härvid är att märka, först och främst att
de känslor, Stricker vid sitt tänkande förnummit i talredskapen, säkert ej äro
af annat slag än de, som man med god vilja kan erfara i fingrarna, då man
föreställer sig att man skrifver, eller i fötterna då man tänker sig glida på
hal is o. s. v. Inbillningskraften förmår efter behag lätt alstra dylika känslor.
Vidare är det tydligen orimligt att den döfstumme som med handen (eller
hvarför icke med någon annan kroppsdel?) gör ett språktecken, skulle förnimma
detta tecken som en inre rörelse i sina läppar. Stricker kan sägas hafva
gjort sig skyldig till samma misstag som en läkare, hvilken uppfattade som
afasi ett fall af anarthri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
