Vårt land. En skildring i ord och bild / 176 (1888) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Småland af Gustaf A. Aldén

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Visingsborgs slotts ruin.

för lyssnande skaror profeterade om
verldens undergång och underjordens
plågor, och »hoppare-sekten» i Yestbo
trådde sin »engla-dans» i fullt
eksta-tiskt tillstånd. Äfven i senare tider
hafva de religiösa svallvågorna stundom
gått högt, dock med mera allvar och
besinning. De lifligaste folkelementen
hafva ock sökt sig nya hem på
hinsidan Atlanten och andra gått till ännu
dystrare öden vid Danmarks eller
Tysklands herregårdar.

Ännu finnes i mera undangömda
bygder mycket af de gamla
folkföreställningarna. När åskan går, är det
Oden eller »goffar», som är ute och
slungar sina »åskviggar» efter trollen, och under mörka höstqvällar hör man hans hundar samt tror sig
se en jetteqvinna skynda undan i bergen. Af »åskviggarna» afknackas smulor till barnsjukdomars botande,
och innan svedjelandet påtändes, drages stenyxan omkring för att hindra eldens obehöriga spridning.
Med eld och stål renas badvattnet, och innan korna efter kalfningen drifvas ut på bete om våren »tagas
de i kyrke» genom att föras öfver eggjern och eld, ja, exempel finnas, att bondhustrur äfven på detta
sätt »kyrktagits». I åtskilliga källor offras vid midsommarstid åt de underjordiska makterna, och barnen
doppas i de heliga vattnen.

Mest hafva de katolska sedvänjorna, såsom naturligt är, qvarlefvat. Kyrkan och presten hafva
tilltrotts en magisk kraft för sjukdomar och olyckor. Med det nedrunna af julljusen, mull från
kyrk-tröskeln eller grafven samt stål af kyrknyckeln botas engelska sjukan, på kyrkogården uppgräfda
men-niskoben ha insytts i krigsmännens tröjor att göra dem hårda mot skott, och att vidröra prestens
klädafåll har ansetts välgörande för sjukliga qvinnor. Presten har varit den, som skolat mana gengångarne
till ro eller drifva de onda andarne ur huset.

lill kyrkogårdarne var det företrädesvis de gamle efter tre dygns fasta och enslighet plägade
under julnatten »gå årsgång» för att af mötande tecken kunna sia om kommande årets öden och under
sjunde året liksom Kettil vinna runkaflen och den mäktiga dverghatten.

Yid den flammande spiselbrasan täljes
ännu om tomtens besök i visthusboden,
sjöråns villande syner för fiskaren eller
skogsfruns gäckande skratt mot jägaren. En och
annan gammal folkvisa klingar stundom från
berg och dal. Kristina Nilssons landsmän
älska sången och strängaspelet och tro sig ännu
vid insjöns strand höra Neckens polska eller
ur forsen strömkarlens toner. Dock har
drag-harmonikan numera tyvärr efterträdt de gamla
fiolerna.

Om småländingen i hvardagslag haft det
så knapt vid gröten, potatisen och sillen, att
man icke utan skäl sagt: »sätt småländingen
på en klippa och gif honom en get, och han
skall föda sig», så ställer han dock gerna så,
att han under julen med ost, fläsk, allehanda

Visingsö gamla kyrka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>