Gustaf Vasa ett 400-års-minne / 42 (1896) Author: Otto Sjögren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äfventyrsfärden i Dalarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mora kyrka (nutidsbild).

medan Tomte Mats’ hustru
som bäst höll på med att
brygga julölet.
Snarfyndigt vältade hon då
bryggkaret öfver luckan, som
skulle hafva röjt
nedgången till källaren, och
afledde därigenom deras
uppmärksamhet därifrån, så
att Gustaf blef räddad.

En helgdag, då
allmogen efter gudstjänstens
slut stod samlad på
kyrkvallen, trädde Gustaf fram,
steg upp på en kulle vid
kyrkan och tilltalade de
närvarande. Det var en
solklar middagsstund, och
en frisk nordanvind blåste.
Han uppmanade sina åhörare att besinna och spörja, hvad
regemente utländska män i framfaren tid fört här i Sverige,
samt hvad dalkarlarne själfva därunder lidit och vågat för
landets frigörelse. Ännu lefde väl minnet kvar af Jösse Erikssons
våldsdåd och af Engelbrekts storverk. »Här äro nu», fortsatte
han, »samma tider och samma olyckor. Vårt land flyter snart
uti dess invånares blod. Flera hundrade svenska män hafva
måst undergå en smädlig och oskyldig död. Rikets biskopar
och rådsherrar äro ömkligen mördade. Själf har jag» —
därvid brusto tårarna ur hans ögon — »därför förlorat min
fader och min svåger. Alla dessas blod ropar efter hämnd.
Svea rikes innebyggare, som blifvit vana att anse eder som
sin frihets beskyddare, hafva sina ögon riktade hit. Jag vill
följa eder samt hafva egendom, lif och blod osparda, på det
förnimmas må, att svenske män äro lika behjärtade som trogne,
samt att de kunna styras med lag, men ej med ok.»

Orden blefvo ej utan sin verkan, de gjorde på många
ett i bullrande larm märkbart intryck, och en del ville genast
gripa till vapen. Men i själfva verket var allmogen nu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>