Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Margaretas sista lefnadsår och död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han henne bevist, då han upphöjt henne på majestätets
tron och med henne fört en kärlig sammanlefnad i femton
år. »Därför», sade hon, »tackar jag eder af kärligt hjärta
ödmjukeligen. Och efter mänskligt är att fela, så förlåt mig,
om jag af kvinnlig svaghet ej alltid kunnat vara eder fulleligen
till nöjes. Våra barn befaller jag Eder, näst Gud, uti händer.
Honom, som är konung öfver alla, beder jag tröstligen,
att för Eder, deras fader, lifstiden så mycket förlänges, som
den för mig, deras moder, måtte förkortad blifva.» Tårar
brusto därvid ur alla de närvarandes ögon. Den döende
talade några afskedsord jämväl till de unga furstarne och
fröknarna, förmanades dem till dygd och enighet. Sist fattade
hon ännu en gång konungens hand och kysste den, och strax
därpå flydde hennes lif; det var den 26 augusti 1551. I
hennes dödsstund inträffade en solförmörkelse, hvilken af
allmänheten fattades som en maning till sorg och ett varsel om
stundande olyckor.
En författare från nästföljande tidsskede yttrade, att »de
gamle mindes henne som en moder, hvars huldhet mot
underhafvande, kristlighet mot behöfvande och mildhet mot
bönfallande de med tårar i ögonen prisade.» Huru hon fattade
sitt lifs uppgift, alltifrån den stund, då hon från sitt bardomshem
afreste med konungen, har Franzén skönt uttryckt
sålunda.
Sin lycka värd, hon ock dess ansvar kände
och föreställde sig, hur alla nu
i hela riket sina ögon vände
på henne som dess mest upphöjda fru
och väntade, att hon i kungahuset
som mor och maka blef en föresyn,
lik morgonstjärnan, då hon bådar ljuset
och stillar stormen i den röda skyn.
Hon for med hjärtat fullt af hvad hon borde
och ville som gemål åt sådan man;
och af den känslan hennes skönhet vann
en uttrycksfull högtidlighet, som gjorde,
att hvar hon kom i folkets glada hop
brast glädjen ut i tårar, ej i rop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
