- Project Runeberg -  Zacharias Topelius : hans lif och skaldegärning / Andra delen /
224

(1912-1918) [MARC] Author: Valfrid Vasenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

224

det högre lifvet.

öfriga känslolif, då röner äfven denna sida inflytande
däraf.

Från och med mars 1837 förekommer i dagboken allt
emellanåt för söndagarna »Okyrka», ibland nämnes
ingenting och äfven omdömena om de predikningar han hört
äro sparsamma; finnas sådana, äro de helt korta. Och då
han sommaren 1837 är i kyrkan med Staudinger, skrifves,
alldeles i stil med hvad han eljes om denna tid förtäljer:
»Min gode vän och gäst syndade här oupphörligt med sina
ögon, som ständigt (ho kunde slikt förtycka!) flögo åt
fruntimmernas bänkar. Säger jag likväl att jag är fri
från besagde synd, så ljuger jag som en skälm.»

Det nya året tar han sedan in vid spelbordet i stället
för vid pianot. I mars 1838 heter det: »Böndagen föga
hyggligt tillbragt. Ämnade i kyrkan, men Falcken kom
in till oss, och då blef det i stället Fredmans epistlar.»

Men när han på hösten har sin stora uppgörelse med
det förflutna (s. 163), då återverkar denna äfven på hans
religiösa stämning.

Under det sista året hade, säger han, »villorna lockat».
Blommor »skapta att brytas» hade mött honom här och
där. »Stoftblommorna vinkade: bryt! Men jag bröt ej
— och åter icke min förtjänst, men ett ödes, som ledde
märkbart . .

Det var en ensam, en dunkel tid — blott lågors sken
i natten. Nu är du förbi. Ett annat ljus är upprunnet.
Jag beräknar framtiden utan att tro därpå. — Mänskan
spår, Gud rår.»

Så kan han tio dagar senare anteckna:

»Med Mamma och Sophie till skrift. Hade jag varit
ensam, skulle jag ej gått — botten under fötterna ostadig
än — dunkel ännu i djupet och hopp i fjärran. Orubbad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:04:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vastop/2/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free