Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaivd^syner.
271
Franzén. Men därefter går sången genast öfver till
hvad de bland de lagerkransade, som få lefva femtio år
framåt, då få erfara. Man skall fråga dem om deras
tid, om Franzén, Hanna, Elgskyttarne, »om Kalevala,
hämtad upp ur djupet, likt en okeanidisk troll värld,
rik på under och på tusenåra vishet; om Kanteletar,
där ett folk förenat sig till en sjungande församlings
samklang», om Hällström, Snellman och mycket annat.
»Med stolthet sen I edra ungdomsminnen då adlade
utaf nationens kärlek till helgonminnen i dess pantheon.»
Men han lämnar osäkert huruvida den glans, som strålar
kring dessa minnen, då skall synas som en gryning eller
som aftonstjärnor, hvilkas sken kväfts i mörkrets
famntag.
Detta tvifvel skjutes emellertid åt sidan för de
känslor af hänförelse dem jubelfesten väckt; men dikten
slutar likvisst:
Om höstens storm i våra vårar gnyr,
sångfågeln flyr,
ur isbäddsglömskan ej mer vaknar svalan;
Gud! åt de folk vid Suomis fjärdar bo
gif grafvens ro,
men gif ej likron, hvilken höljs af dvalan.
Topelius lefver däremot i sin dikt främst i den tid
som är, men dock byggande på det som varit, då han
talar om hur Väinö i forna dagar vandrat från den ena
finska stammen till den andra för att vinna sångens
gåfva och först i Suomi lärt sig af näktergalen,
Sata-kielinen, att
sången är af sorg upprunnen,
men af sång är vishet vunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
