Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Skydd mot vinden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
horisontal riktning, måste för att kunna uppbära bladmassan
äga en ej ringa böjningsfasthet, ett fruktskaft, som
uppbär en hängande frukt, måste vara hållfast o. s. v. Alla
dessa fordringar på stadga och hållfasthet stegras
emellertid i väsentlig mån genom vinden, och det är ganska
säkert att de mekaniskt värksamma väfnaderna i växten
skulle te sig helt annorlunda, om det på jorden alltid
rådde vindstilla.
Mindre omtvistbara äro de skyddsinrättningar mot
vindens framfart, som man träffar hos bladen. Det är
oss redan bekant, att de upphöjda ränder, hvilka på
bladens undersida träda fram i form af närver, ej äro annat
än kärlknippen, som till sin byggnad på det hela taget
öfverensstämma med dem i stammen. Liksom dessa
senare ha till uppgift att leda näringsämnen genom
stammen, förse närverna bladen med vatten och mineraliska
salter samt befria dem från redan beredda näringsämnen
(stärkelse och socker), och för att detta må ske så raskt
och fullständigt som möjligt genomsätta de i form af
ytterst fina förgreningar snart sagt hvarje punkt af
bladytan. I små tjocka blad tagas närverna uteslutande i
anspråk såsom näringsledande element, men i stora blad
med utbredda bladskifvor få de äfven andra rent
mekaniska uppgifter. De egentliga blad väfnaderna äro
nämligen i regeln så tunnväggiga och mjuka, att hela bladet
lätt skulle falla ihop, om ej närverna hölle det utspänt,
ungefär som fjädrarna spänna ut ett paraply. Dessutom
skulle äfven en ganska lindrig vindstöt ohjälpligt trasa
sönder en bladskifva, om ej särskilda anordningar funnos
för att förekomma en sådan olycka. För detta ändamål
förstärkes först och främst själfva bladkanten därigenom
att öfverhudscellerna här förses med en tjock och fast
kutikula och dessutom fortlöper vanligen kring hela
bladets omkrets under öfverhuden ett stråk af starka
bastceller, som särskilt äro väl utvecklade i bladvinklarna
hos flikiga blad. Äfven i själfva närvernas förlopp kan
man, så växlande detta än är, spåra en tydlig sträfvan
att skydda bladet mot en från kanten gående
söndertrasning. En mycket vanlig form af närvförgrening är
den, som man finner t. ex. hos näckrosens och
valnötsträdets blad: från en stark medelnärv utlöpa sidonärver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
