Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är fråga om att upptäcka spår efter den försvunna
Franklin-ska expeditionen. Om natten låter detta sig naturligtvis icke göra,
emedan man då icke ser någonting, och polartrakternas sommar är, som vi
flera gånger anmärkt, särdeles kort. Man begagnar derföre för sina
undersökningar så lång tid af våren, som möjligt, ty så snart sommaren
inträder, betäckes den ännu icke smulta isen med den smältandes
vatten.
I vatten vill man icke gerna förblifva stående, utan fortsätter
derföre vandringen, och detta är icke möjligt på annat sätt än att det
stackars folket måste draga slädarne efter sig i vattnet.
Vattnet är icke särdeles djupt, men räcker dock nästan till knäna,
och om menniskorna icke vore försedda med stöflar af skälskinn, skulle
de väl blifva våta om fotterna.
Våta om fotterna? Genomvåta äro de från hufvudet till fotabjellet,
och när de, efter en besvärlig marsch, ty hvar och en har att släpa
en last af flera 100 skålp. genom vattnet, ankomma högeligen
uttröttade till den station, som är bestämd till nattläger, så tinna de intet
väl inredt värdshus med varma rum; inga dunbolstrar och stoppade
täcken; ingen betjent som afdrager deras stöflar, eller rengör och torkar
deras kläder; utan i den vata drägten, som vid solens nedgång stelnat
på deras kropp till is, måste de sysselsätta sig med att uppslå tält,
göra eld, och sjelfva försöka att torka sina kläder; och da de icke hafva
särdeles.godt om sådana till ombyte, måste de lata de flesta plaggen
torka pä kroppen och kanske endast hänga stöflarne i tälttaket, från
hvilket de nedtaga dem följande morgon, mindre torra än stelfrusna.
En stor olägenhet vid vintervistandet i polartrakterna är frånvaron
af allt djurlif. Fågiarne, som om våren och sommaren draga långt åt
norden, muskusoxarne, hjortarne och elgarne, vargarne och räfvarne
draga sig vid den kalla årstidens början samtlige tillbaka till och
uppsöka de sydligare belägna skogarne.
Om sä icke vore förhållandet, kunde man åtminstone vintertiden,
då månljuset eller norrskenet gjorde det möjligt, roa sig med jagt och
derigenom också blifva i tillfälle att öka provianten, hvarpå sjöfararen
gerna tänker, då han i allmänhet aldrig har för mycket lifsmedel och
ett nyss dödadt djur dessutom smakar honom bättre, än det äfven
oklanderliga köttet af ett i åratal förvaradt.
Af nyss anförda skäl kan man således icke tala om någon jagt,
ehuru detta skäl visserligen icke gäller i afseende å isbjörnen, som ej
flyr från de trakter, der han förlagt sin boning; men han sofver sin
vintersömn, och är derföre svår att uppleta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
