Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken på en gång tar med sig en ansenlig qvantitet vatten och genom
en böjning på halsen då,och då låter en liten del deraf komma upp i
munnen för att fukta densamma, hvarefter vattnet återvänder på samma
väg som det inkommit. Han måste föra sitt vattenförråd med sig i
lädersäckar, och om han försökte aldrig så mycket, skulle han dock icke
kunna skydda dessa mot solens hetta, som här är så stark, att alla föremål
erhålla 40 graders temperatur; blott menniskan och djuren hafva en
något mindre värmegrad. Huru föga uppfriskande vattnet måtte vara vid
en 40 graders värme, kan hvar och en bedömma, som på sommaren
smakat vatten, hvilket under 24 timmar stått i ett trä- eller bleckkärl.
Men hettan är här icke den enda verkande orsaken. Lädersäcken, den
råa huden, meddelar åt vattnet icke blott en obehaglig smak, utan
äf-ven en vidrig lukt och icke nog härmed, den framkallar äfven en hel
liten djurverld.
Sjöfarare beklaga sig öfver sitt dåliga dricksvatten, och detta är
likväl förvaradt i träfat, som invändigt blifvit genom eld kolade, eller
ock i jerncisterner, hvilkas inre sidor äro förtennta. Detta vatten är,
jemfordt med det som finnes i karavanernas lädersäckar, ganska godt
samt rent och uppfriskande.
Nu kommer dertill en brännande sydlig vind, hvilken är så het att
den beröfvar lädersäckens yttre sidor all fuktighet, och då denna skall
ersättas inifrån, uppstå fina sprickor i säcken, som blifva allt längre
och större, till dess- säcken brister sönder och vattnet utrinner. Fortfar
vinden, så spricker menniskornas och djurens hud sönder och såsom ett
slags balsam sätter sig fint stoft i de smärtsamma såren och förorsakar
farliga inflammationer. Detta oaktadt måste resan fortsättas, ty att
qvardröja på något ställe är detsamma som att frivilligt öfverlemna sig
åt döden.
Under obeskrifliga qval släpar man sig framåt. Lyckas det att
påträffa en sank plats och der gräfva en brunn, så kan man utan
tvif-vel blifva räddad, ty det mest oafvisliga behof, det af vatten, blir
till-fredsstäldt, men lyckas icke detta, så griper man till det sista
räddningsmedlet, nemligen att slagta de djur, som äro utmattade och dricka
deras blod, för att på detta sätt förfriska sig. De varor, hvarmed dessa
djur äro lastade, gå naturligtvis med detsamma förlorade ty att lägga
dem på de andra djuren är en omöjlighet; tvärtom måste man under
sådana svåra omständigheter lätta deras börda genom att bortkasta de
mindre värdefulla artiklarne.
Kamelerna hålla längst ut och synas just vara skapade för öknarne.
Till slut måste man likväl äfven slagta dessa och skatta sig lycklig,
om man efter obeskrifliga vedermödor och qval, hvarom vi icke en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
