Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - borgen i Denetah låg i dalens mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Jo, sade han, men inga som den här.
Hon skrattade förtjust. Hon hade plötsligt
förvandlats. Sedan de kommit in i dalen, var det
som om de gångna veckornas spänning och fasor hade
försvunnit ur hennes medvetande.
Hon hade bara varit ute på en ridtur, några
dagar. Kamwarlu var långt borta. Dygnen i grottorna
var en avlägsen mardröm. Han tänkte:
– Har jag rätt? Känner hon det så? Eller är det bara
mina egna känslor som förleder mig att tro så?
Och sedan, – Hur ska jag kunna leva vidare utan henne?
Han plånade ut de smärtsamma tankarna och betraktade
borgen, som kom allt närmre, växte fram likt en dröm
ur den tätnande skymningen som en del av mörkret. De
var nu så nära att han kunde urskilja små lysande
gluggar i tinnarna, och i själva slottsbyggnaden,
innanför alla murar, var fönstren upplysta. Carli
kom att tänka på slottet i Kamwarlu. Underligt att
det obefästa slottet i Kamwarlu för honom kommit
att symbolisera krig och ondska, medan det till
utseendet krigiska slottet i Denetah kommit att bli
en fridssymbol.
Tingen betyder ingenting i sig. Det är våra
associationer som ger dem liv. Bergen är endast död
malm, men i mitt inre blir de en slumrande jätte. Tänk
så död tillvaron skulle vara, om vi inte ägde denna
förmåga.
Det finns ju människor som saknar den.
Till sist nådde de vallgraven. Den var mycket bred, en
flod av stillastående, mörkt vatten, som återkastade
glittrande reflexer av ljuset från borgen och de
sista solstrålarna.
En ur deras eskort tog fram en liten trumpet och
dess signal genljöd i natten, försvann ut över
dalen. Kanske skulle dess ohörbara eko en stund senare
slungas tillbaka från bergsväggarna.
En svarssignal ljöd från borgen.
En stunds väntan.
Sedan började vindbryggan, stor och tung och svart,
att sänka sig, mycket långsamt.
Carli försökte beräkna dess längd och vikt. Det var
omöjligt. Det skulle behövas hundra man till att hala
en så stor vindbrygga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
