Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet. Naturens röster och huru vi höra dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till oss. Vid alla olika rörelser af luften uppkomma
oändligt många olikartade ljud, men vi kunna i
hvarje särskildt fall förklara, hvarför den röst,
hvarmed naturen talar, är skarp eller mild,
högljudd eller svag, hotfull eller blid. Tag t. ex.
bäcken, som vi talade om i början af kapitlet!
Hvarför sjunger den så ljuft, under det att den breda,
djupa floden flyter mera ljudlöst fram? Emedan
den lilla bäcken hvirflar och far rundt omkring
alla stenar och sätter dem i rörelse; och emedan
vattnet än rinner ned för en stor sten och träffar
en lägre vattenyta der nedanför; än gnider de små
stenarna, som ligga i dess bädd, mot hvarandra.
Hvar och en af dessa små stötar åstadkommer ett
litet klot af ljudvågor, som utbreda sig allt mera,
tills de träffa ditt öra, och hvilka, då de komma
tätt och regelbundet, frambringa en ton. Vi kunna
nära nog tänka oss, att bäcken önskar visa, hur
gladt och obekymradt den hoppar fram, liksom
erinrande om Dahlgrens muntra visa »Vårbäeken»,
som du kanske hört:
Hoppsan! nu är jag fri,
Lyckligt slapp jag ur min boja;
Vintern i sin trånga koja
Sad’, jag skulle hemma bli!
Nej sa’n! sad’ jag.
Derpå en dag
Utur hans glugg
Smög jag i mjugg,
Klättra’ så fermt utför fjällisens vägg,
Stundom jag höll mig i klippornas skägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
