Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sambandet mellan ljus och elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstant. Vi veta emellertid, experimentellt såväl
som teoretiskt, att detta icke kan vara alldeles
riktigt, utan att massan beror av hastigheten.
Taga vi hänsyn härtill, sa få vi i själva verket
till resultat, att var och en av de förut enkla
linjerna i verkligheten består av ett helt system
av linjer.
Det, som givit dessa Sommerfelds räkningar
deras stora intresse, var den omständigheten,
att de genast blevo jämförda med verkligheten.
Professor Paschen hade underkastat en av de
serier, som Bohr tillskrivit helium, en ytterst
noggrann undersökning i syfte att pröva
riktigheten av Bohrs teori. Han fann det omöjligt
att förlika sina iakttagelser med denna teori.
Men däremot visade sig en nästan fullständig
överensstämmelse med Sommerfelds räkningar.
Hur god denna överensstämmelse är, framgår
kanske bäst därav, att man nu är i stånd, att
ur uppmätningen av en heliumlinje beräkna
elementarladdningen c, elektronens massa m, den
Planckska konstanten h, och andra atomistiska
konstanter med en noggrannhet, som icke är
underlägsen den, som man med någon annan
metod kan nå.
Ännu återstod ett problem att lösa:
Starkeffekten. Sommerfelds formulering av
grundhypotesen var icke tillräcklig för att möjliggöra
beräkningen av en yttre elektrisk krafts inverkan
på ljusemissionen. Det behövdes ännu en
omformulering, ännu en utvidgning. Den
verkställdes samtidigt av astronomen Schwarzschild
och av en lärjunge till Sommerfeld, Epstein.
Med avseende på linjernas läge överensstämma
beräkningarna nästan fullständigt med Starks
mätningar. Man förstår fullkomligt de känslor,
som kommo Epstein att i sitt första meddelande
utbrista: "Vi tro, att de meddelade resultaten
lämna ett nytt slående bevis for riktigheten av
den Bohrska atommodellen, vars övertygande
kraft också de reserverade fackmännen knappt
skola kunna undandraga sig. Kvantateorien i
dess användning på denna modell synes
ha en fruktbarhet, som gränsar till det
underbara, och som ännu på långt när icke är
uttömd."
Och likväl! Det vi genom dessa teorier fått
är knappt mer än en blixt i mörkret. Vätet
har utom de serier som den Bohrska teorien
förklarar, också ett annat spektrum, det s. k.
månglinjespektret. Helium har utom de serier,
som Bohr först igenkänt såsom heliumserier,
icke mindre än åtta sedan länge kända serier.
Hur uppkomma alla dessa linjer? Vi veta intet
därom. - Den nya teorien förklarar den
elektriska kraftens inverkan på spektrallinjerna.
Men det har hittills icke lyckats denna teori
att tillfredsställande förklara den magnetiska
kraftens inverkan. Här är ännu den gamla
teorien överlägsen den nya. - Och slutligen,
viktigast av allt: det antagande, som kristalliserat
ut sig ur elektrodynamikens och optikens hela
äldre historia, som i sig inneslöt en så otalig
mängd av fakta, antagandet att de Maxwellska
lagarne äro giltiga för etern, för tomrummet är
oförenligt med den nya teorien. Den
Maxwell-Lorentzska elektricitetsläran har förlorat sin
grundval. Bandet som sammanhöll elektrodynamiken
och optiken, har brustit. Allt är kaos.
Jag tror, att jag tillräckligt starkt framhållit
vad vi vunnit genom dessa teorier för att, utan
att bli missförstådd, kunna framhålla vad vi
riskera att förlora. Som en förlust betecknar
jag då icke, att vi tvungits att överge teorier,
som visat sig otillräckliga inför verkligheten.
Det är på ett annat håll faran hotar. En ung
studiosus, som förberedde sig till prästens kall
och som hade en fast tro på
bokstavsinspirationen, blev en gång tillfrågad, vad han trodde
om sådana ting, om vilka bibeln på olika ställen
har olika uppgifter. Han svarade: "När jag
läser det ena, tror jag det, när jag läser det
andra, tror jag det." Det ar exakt vad de flesta
teoretiska fysiker i dessa dagar göra. Då de
syssla med en sida av ett problem göra de ett
antagande. Då de syssla med en annan sida
av samma problem göra de ett däremot stridande
antagande. Det är här jag ser en risk för
vetenskapens framtid. En hjärna vänjer sig icke
ostraffat vid teorier, som lida av inre motsägelser;
också förmågan av logiskt tänkande behöver
övas för att icke förtvina.
Skall det lyckas vetenskapen, att
sammangjuta de mot varandra stridande antagandena
till en teori, omfattande det myckna som är
sant i de äldre åskådningarne så väl som de
glänsande resultat, till vilka de nya hypoteserna
ha lett? Ett av de skarpaste huvuden, som
tänkt över vetenskapliga frågor, Poincaré, fann
det omöjligt. Men det är naturligt, att de som
själva erfarit tjusningen av de resultat, till vilka
den "mellan ren teori och praxis lyckligt
framtrevande medelvägen" for, ha en ljusare syn på
denna fråga. "Om det skall dröja ett år eller
om det dröjer tusen år, innan gåtan blir löst,
det »vet jag icke, men att den en gång blir löst,
det vet jag" - så ungefär uttrycker sig en av
dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
