Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar om norrsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
telelon givna signaler, framträda vid sidan av norrskenen även bilder av
stjärnor. Norrskenet synes ligga något annorlunda i förhållande till
stjärnbilderna på den ena fotografien än på den andra (se fig. 1). Därav kan
man beräkna den vinkel, under vilken den 12,5 km långa baslinjen skulle
synas från en punkt i norrskenet, och på detta sätt bestämmes läget av
norrskenens undre gräns. Denna befanns ligga mellan 70 och 170 km
över havsytan. De vanligast förekommande höjderna äro 100 och 106
km, och detta gäller såväl for bågar som för draperier. Dessa fotografier
togos 1912-1913. Senare (1915-1917) har Störmer, som inlagt
synnerlig förtjänst om norrskenens fotografering, utfört dylika mätningar i
Kristiania och kommit till alldeles samma resultat, enligt vad han meddelade
vid den i slutet av augusti detta år i Göteborg hållna skandinaviska
geofysikerkongressen.
De två vanligaste värdena för nyssnämnda djup stämma enligt Vegard
väl överens med vad man skulle vänta sig för inträngningsförmågan av
alfa-partiklar från radiumpreparat. Dessa skulle nämligen i en atmosfär,
sammansatt som luften i jordytans närhet, intränga till ett avstånd av mellan
94 och 99 km över jordytan. Nu får man emellertid antaga att
alfa-partiklarna från solen härröra från andra, oss obekanta, ämnen än
radium och dess sönderdelningsprodukter, och på detta sätt skulle den i
allmänhet mindre inträngningsförmågan hos polarskenen vara förklarlig. De
senaste tidernas undersökningar synas emellertid antyda att även andra än
alfa-partiklar bidraga till polarskenen, bland andra även laddade
stoftpartiklar, som drivas bort från solen genom strålningstrycket, såsom jag
förmodat. Det senaste uppslaget på detta område härrör från den
berömde tyske fysikern Stark. Denne har genom undersökning av polarskenens
spektrum kommit till den slutsatsen, att polarskenen förorsakas av positivt
laddade vätgasatomer från solen vid deras sammanstötning med
kvävgasmolekylerna i luften. Dessa väteatomer skulle ha en hastighet av mellan
100 och 1 000 km i sekunden, således endast en ringa bråkdel av
hastigheten hos de bäst kända alfa- och betapartiklarna, nämligen de, som
utgå från en av radiums sönderdelningsprodukter, radium C, och vilkas
hastigheter uppgå till omkring 20 000 och 270 000 km i sekunden.
Det är ju lätt att förstå att de olika slagen av partiklar ha mycket olika
förmåga att tränga ned i luftkretsen och det är därför av stort intresse att
erhålla noggranna bestämningar av den höjd på vilken polarskensstrålarna
stanna, d. v. s. polarskenens underkants höjd över jordytan.
Angående norrskenens höjd har man ganska olika mätningar från äldre
tider. Torbern Bergman fann en höjd av 770 km (i medeltal för 30 fall)
medan Vegard och Krogness funno en största höjd av överdelarna på
bågar av 145 km, på norrskensdraperier av 175 km och på
norrskensstrålar av 240 km, Adam Paulsen uppmätte på Island en medelhöjd
av 400 km hos norrskensbågar. Å andra sidan har man trott sig kunna
iakttaga mycket lågt gående polarsken, särskilt i polartrakterna, där de
uppges ha varit synliga under moln eller framför berg. Så trodde sig
Parry i Port Bowen (73° N. Br.) iakttaga norrsken framför en
strandbrant av endast 214 meters höjd. Ett stort antal sådana iakttagelser äro
beskrivna i litteraturen. Adam Paulsen, som var en mästare på detta
område, trodde sig vid Godthaab på Grönland observera norrsken på
endast 1,35 och 0,62 km höjd över havsytan. Den sista liknande
iakttagelsen kommer från en engelsk sydpolarexpedition vid Kap Royds, där
man några gånger trott sig se sydsken framför det 3 890 meter höga
Erebusberget. Emellertid har en på detta område välbekant deltagare i
expeditionen, Simpson, som sin åsikt uttalat att dessa iakttagelser bero
på synvillor, huvudsakligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
