Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 18 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den delikata fabrikationen av röntgenrör

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KATOD AV ALUMINIUM Stången är innesluten i ett glashölje försett med en tillstrypning som håller den kvar på dess plats.

som uppstå vid gasernas jonisering och som sättas i rörelse av den elektriska
kraften, ty röret är icke så fullständigt tomt att det icke finns ett uppskattbart antal
gasmolekyler kvar i det.

Då man låter en ström gå genom tuben, dragas dessa gasmolekyler med stor hastighet mot
katoden, och det är detta bombardement som ger upphov till elektronerna. Dessa ha den
egenskapen att de avlägsna sig vinkelrätt mot katodens yta,
och då nu denna är konkav liksom en strålkastares spegel, så samlas elektronerna till
ett knippe, som bombarderar antikatoden på en enda centralpunkt. Det är detta
bombardement som framkallar röntgenstrålarna, vilka gå genom rörets
glasvägg och göra tjänst vid radiograferingen.

Röntgenstrålarnas genomträngningsförmåga beror huvudsakligen på katodprojektilernas
hastighet, då de komma till antikatoden. Denna hastighet beror i sin tur på potentialdifferensen mellan elektroderna samt på gastrycket i röret. Är
trycket lika starkt som det atmosfäriska trycket, så störas de av
strömmen igångsatta elektronerna beständigt av sammanstötningar med gasmolekylerna och
kunna ej uppnå tillräcklig hastighet. Därför måste man förtunna gasen i röret.
Molekylerna bli då mindre talrika, samma elektron utsattes för färre sammanstötningar,
elektronernas fria passage ökas och till följd därav också deras hastighet.
Detta är i korthet de allmänna förutsättningarna för sådana röntgenrör, där
evakueringen ej är driven till sin yttersta gräns.

"VISSELPIPAN" Glashylsa i vilken antikatoden har sin plats.

Medan ett sådant rör arbetar visar sig en tendens till gasmolekylernas progressiva
försvinnande, beroende lika så mycket på de sammanstötningar, varom vi nyss talat,
som på absorbering i väggarna och elektroderna.

Trycket minskas följaktligen och röret tömmer sig självt medan det arbetar.
Absorbtianen för med sig tvenne viktiga följder: 1:o katodutstrålningen minskas,
röret gör störremotstånd och strömstyrkan blir svagare;
detta betyder att röntgenstrålarnas styrka avtar; 2:o då rörets motstånd ökas blir
potentialdifferensen mellan dess poler större; elektronernas hastighet
ökas då och röntgenstrålarna bli mera genomträngande. Strålningens kvantitet och kvalitet
modifieras sålunda samtidigt enbart genom rörets eget arbete.

Om man fortsatte experimentet utan vidare skulle röret slutligen tömma sig till den grad
att urladdningen icke skulle kunna ske ens vid enorma potentialdifferenser mellan
elektroderna. Inför man däremot genom en regulator litet gas, så
undergår strålningens styrka och genomträngningsförmåga en förändring i motsatt riktning
mot i förra fallet och alltid samtidigt. För att åstadkomma en viss
jämvikt är man sålunda tvungen att förse röntgenrören med en apparat som kallas regulator.

En annan orsak till förändring kan även yppa sig. Då röret
arbetar med stor styrka upphettas elektroderna betydligt;
de kunna då avgiva gaser. Trycket i röret ökas då, strålknippet blir
starkare och mindre genomträngande. För att undvika denna svårt rättade
gasutveckling äro antikatoderna försedda antingen med radiatorer för att avleda värmen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>