Vetenskapen och livet / Årgång IV: 1919 / 212 (1918-1922) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Illusionen pä teatern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

LJUDET AV ETT FÖREMÅL SOM BRÄCKES Ett träd som brytes ned av blixten, en dörr som slås in ger ett skrällande ljud, som apparaten härovan härmar fulländat.

anordning för att silverfläckarna i tyget skola glänsa och ge illusion av fallande
vattendroppar. Men man kan göra ännu mer, och i en pjäs som gavs i Paris lät man verkligt
vatten rinna genom ett rör med myriader små hål, och genom dessa droppade det ned
på golvet, som för tillfället var belagt med gummiduk. Lika stoiska som
samvetsgranna läto skådespelarna, iklädda regnkappor, vattnet sila ned utefter axlarna.

Men låt oss lämna det konstgjorda regnet för att förklara hur man härmar blåsten,
som far fram i kastbyar ute på landet, som viner genom granarnas grenar, kommer
väderflöjlarna att gnissla och tjuter i skorstenen. Detta intryck av
stormilar, av ett verkligt hundväder erhåller man med hjälp av
en sidenduk och några träribbor lagda på kant på en trumma som
maskinisten vrider med en vev; sidenduken är spänd mot
ribborna, som gnida emot den när de rotera; ljudet som uppstår
vid gnidningen liknar vindens tjut. Och som ovädret gärna
har några åskknallar i följe, som först höras dova, avlägsna,
utdragna men sedan bryta lös med ett torrt och häftigt ljud, nästan
samtidigt med att himlen upplyses av blixten, så har man
följande apparater för att framställa dessa effekter; två tunga
trähjul försedda med grova spikar eller tvärribbor rullas över
scengolvet; de ständigt återkommande stötarna av alla dessa
ojämnheter ger illusion av åskan mullrande i fjärran. För att
härma blixten håller maskinisten i vardera handen en isolerad
bronsstav, i vilken en stark elektrisk ström går fram; om han
närmar stavarna till varandra och gör kontakt får han livliga
gnistor, som under ett ögonblick upplysa scenen som en blixt; men
detta är ett farligt redskap som måste handteras försiktigt. Vad
beträffar själva åskslaget, som hörs alldeles intill er, åskan som
slår ned, så får man fram det med en apparat som liknar en jalusi; en
samling ekbräder äro förenade sinsemellan medels rep; bräderna dragas upp ända till
högsta punkten och få falla ned bullersamt i det givna ögonblicket. Alla bräderna falla
då på varandra och åstadkomma ett häftigt brakande, som så väl imiterar åskskrällen
att ingen som är något så när känslig kan undgå att taga intryck.

Men dessa hjälpmedel förslå icke när alla element äro lössläppta. Man tillgriper då
ett trick, som Meyerbeer lär ha hittat på. Det berättas att han under repeditionerna
på Pardon de Plaemel på Opéra-Comique

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>