Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALEN OCH HANS VANDRINGAR
11
från de fullvuxna såväl till utseende
som kroppsbyggnad. Deras kropp är
hopträngd från sidorna och platt som
ett band samt bär framtill ett litet
huvud med tänder och slutar baktill med
en simfena. Kroppen är genomskinlig
som glas; man kan se tvärs igenom
huden dess muskler och viktigaste organ.
Denna larvform är icke speciellt
karaktäristisk för ålen. Man träffar den
också hos andra fiskar, som äro besläktade
med ålen, såsom hos havsålen.
Naturforskarna ha länge känt till honom och
kallat honom leptocefalus, och man
trodde att han bildade en särskild
familj bland fiskarna. Detta är icke
fallet, men det var först under de senaste
åren man utredde hans verkliga natur.
Ålleptocefalerna bära på grund av
att huvudet och munnen äro korta det
speciella namnet Leptocefalus
breviro-stris. De äro födda på de stora djupen,
där leken äger rum, och till en början
uppehålla de sig där. Deras kropp har
så ringa specifik vikt att de kunna hålla
sig svävande i vattnet. Sålunda låta de
sig föras omkring av havsströmmarna.
Golfströmmen för dem in mot Europas
kuster. En del komma in i
Medelha-havet genom ytströmmarna i
Gibraltarsund; andra drivas mer åt nprr in i
Gascogne-bukten upp till de brittiska
öarna samt in i Nordsjön. Ynglet, som
följer med strömmarna växer under
vägen ; när de komma in i de europeiska
haven äro de största individerna 8 till
9 centimeter långa. De äro då färdiga
för en första förvandling, varvid de få
form av små ålar. Denna förvandling
äger rum ute i öppna havet. Den lilla
varelsens kropp drar ihop sig och blir
kortare; han avtar även i höjd. Han
mister så småningom sin avplattade
form och blir i stället cylindrisk. Hans
organ undergå en förändring för att
anpassas efter de nya förhållandena.
Leptocefalen förvandlas ute i öppna
havet kring kusterna till en invandringsål,
utan att dock förlora sin
genomskinlighet. När omvandlingen skett har han
blott att närma sig stränderna och
uppnå sötvattnet för att börja sitt
tillväxtliv. Hans existens som havslarv är fullt
avslutad, och den kretsgång, som
började med de könsmogna till havet
nedstigande ålarna är sålunda sluten.
De könsmogna ålarna, som vandra
ned till havet om höstarna, verkställa
utan tvivel romläggningen under loppet
av den följande vintern; detta kan man
sluta sig till av tillståndet hos deras
könskörtlar vid avfärden. Larverna
utkläckas om våren. Sannolikt åtgår
det minst ett år, innan dessa hunnit till
den storlek att de skola förvandlas.
Omvandlingen till glasålar äger sålunda
rum året efter utkläckningen; de små
ålarna som vandra in äro redan ett och
ett halvt eller två år gamla. Larverna
som invandra härstamma sålunda icke
från de ålar som om hösten gingo ned
till havet, icke heller från det
föregående årets utvandrare, utan från det näst
föregående årets utvandrare.
Förnyelsen synes sålunda äga rum med två års
mellanrum.
Vad skall man tänka öm en tillvaro så
rik på växlingar? Hur många frågor
vill man icke framställa om densamma!
Svaren äro ännu svävande och ofta
o*fullständiga. Étt är emellertid säkert.
Ålen, denna i våra åar och sjöar
vanliga fisk, hör icke hemma där; han
kan knappast kallas sötvattens fisk. Han
härstammar från de stora havsdjupen,
där han födes och dit han återvänder
för att föröka sig. Han är en gäst i
sötvattnen, där han tillbringar en
betydelsefull del av sitt liv, men som han
sedan lämnar för att aldrig mer
återvända.
Vilken kallelse lyder han, när han
begiver sig in till kusterna, just som hans
tillvaro har börjat och han ännu blott
är en larv, som följer havsströmmarnas
rörelser? Och senare, när han nalkas
pubertetsåldern, vilken makt är det som
då driver honom att återvända till
avgrunderna, varifrån han kommit?
Vilka äro dessa varandra motsatta
impulser, som alltid åtlydas? Och hur bär
sig den lilla varelsen åt för att finna
rätta vägen genom de ofantliga vidder
som omgiva honom? Det är instinkten,
säger man. Ordet är lätt att tillgripa,
men det ger oss intet logiskt svar. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
