Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
VETENSKAPEN OCH LIVET
ERYTHROXYLON COCA
skörd tillgå i stort sett ännu så som före
de vitas invasion, ehuru den besådda
arealen nu är mycket större än förut.
I Peru och Bolivia odlas cocan med stor
omsorg, ofta å terrasser. Planteringarna
kallas cocales. Vanligen sås fröna först
å väl skyddade lister eller bänkar.
Plantorna sättas ut i cocales när de nått
några decimeters höjd. Hos indianerna
i Sierra Nevada längst i norr måste
medicinmannen utföra detta under
besvärjelser, för vilket han betingar sig ett
vis’st arvode. Dessutom får hans hustru
ta de fyra första skördarna, som anses
vara de bästa. Anlitade man inte
magikern skulle andarnas hämnd drabba
både odling och ägare. Sådden äger rum
i december eller januari. Busken
blommar och sätter frukt vilken tid på året
som helst. Första skörden kan tagas
andra året, och sedan kan man fortsätta
varannan eller var tredje månad i
bortåt fyrtio år. I allmänhet är hos
indianerna skörden anförtrodd åt kvinnorna.
I större odlingar går man mellan raderna
och rycker åt sig blad mied bägge
händer. De finare, mer aromatiska bladen
plockas däremot försiktigt ett och ett
med ena nypan. Därefter utbredas
bladen på marken för att torka i solen. Hos
vissa indianer torkas bladen över eld i
speciellt för ändamålet tillverkade
lerkärl. Även där man odlar för avsalu
ligga planteringarna oftast mycket
avlägset från närmast större plats, dit
varan måste föras klövjad på åsne- eller
llamarygg. Bladen packas i säckar,
vilkas innehåll hårt sammanpräsisas genom
stampning, eller i balar, lindade med
bananblad och brokigt tyg. Att
exporten icke är utan betydelse framgår av
att Bolivia förser utlandet med cocablad
till ett värde av över en million kronor
årligen och att Peru exporterar cocain,
beredd i inhemska fabriker, till än större
belopp.
Men det var egentligen om Cocans
bruk hos indianerna vi skulle tala.
I det gamla Peru hade inkahärskaren
och hans anhöriga privilegium på
bladen, vilka dessutom fingo njutas även
av hövdingarna. Väskor fyllda med
cocablad utgjorde förnämliga pris vid
idrottstävlingar i detta gamla rike.
Numera äro alla indianer i Perus och
Bolivias bergstrakter ivriga cocatuggare,
liksom de inom förut nämnda
cocaområ-den bosatta. I allmänhet tuggar man
inte bladen enbart. Det är vanligen
endast förhållandet i trakter där bruket
är i utdöende och betecknar alltså
numera en degeneration. I norra
Peru, Ecuador och Columbia
förvarar man bladen i en mer eller
mindre vackert arbetad väska. Vid
användningen plockas de upp ett och ett,
nerverna avlägsnas, resten stoppas i munnen
och formas till en kula — coca-bussen,
som inte blott kommer den recente
fjällindianen att svagt påminna om en
bondgubbe med mullbänk utan också antydes
genom en lätt kindsvällning å antika
an-siktsurnor och skulpturer. Till bladen
tuggas kalk och brända snäckor,
förvarad i en egendomlig dosa av särskilt
odlad kalebass och försedd med lerkant
(poporo). Kalken hämtas upp med en
pinne, blandas på kanten med cocasaliv
och stickes i munnen. Ständigt och jämt
ser man indianerna med kalkdosa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
