Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATOMBYGGNAD OCH VALENSTEORI
283
teori för seriespektra. Som ovan
omtalats, förblir väteatomen alltid joniserbar;
vi måste alltså sluta, att elektronen icke
faller in i kärnan, utan äger en viss,
stabil, slutlig bana, på vilken den kan kretsa
utan att ständigt komma kärnan
närmare. Därav följer vidare, att —
åtminstone på denna stabila slutliga
bana — ett omlopp utan utstrålning av
energi kan äga rum. Detta antagande
strider emot elektrodynamikens vanliga
lagar, något som emellertid icke vållar
den nutida fysikern så stora bekymmer,
ty han vet ju redan av den planckska
vär-mestrålningsteorien att dessa lagar icke
gälla för hastiga svängningar.
Så länge man endast använde den
första erfarenhetssatsen (angående vätets
joniserbarhet), kunde man ännu antaga
att väteatomens elektron, under ständigt
utsändande av strålning, i en spiral mer
och mer närmade sig den slutliga banan,
tills den nått denna, där strålningen
upphörde. I så fall måste vätet emittera ett
kontinuerligt spektrum, som avbröts vid
en bestämd kortaste våglängd. Detta är
emellertid icke fallet. Det atomära vätets
spektrum består i stället av enskilda,
skarpa linjer, vilka låta sig ordna i vissa
serier. En typisk bild av en sådan serie
är återgiven i fig. 1.
rött violett
Figur i.
Om man inom en serie går från rött
till violett, ligga linjerna tätare och tätare
och nå slutligen ett anhopningsställe,
seriens s. k. "huvud". Vi skola nedan tala
om den stränga matematiska
lagbundenhet, som råder mellan de enskilda
serie-linjernas svängningstal.
Vad kunna vi nu sluta av att vätet
emitterar dylika serier av skarpa
spek-trallinjer? Varje strålningsprocess utgör
en utgiftspost i atomens energibalans:
under densamma- förlorar elektronen
potentiell energi, d. v. s. kommer närmare
kärnan. Frånvaron av ett kontinuerligt
spektrum lär nu, att detta närmande ^icke
förlöper så småningom — t. ex. på en
spiralbana — utan så att säga ryckvis^ i
enstaka språng. Det ligger alltså nära till
hands att med Bohr göra följande
antagande: Det finns för väteatomens
elektron icke endast den enda, ovan omtalade,
stabila slutbanan, utan en hel serie banor,
på vilka den kan kretsa stationärt (d. v. s.
utan emission av strålning och i följd
därav utan att närma sig kärnan).
Figur 2.
- I fig. 2 representera de koncentriska
cirklarna dylika stationära banor. De ha
numrerats inifrån och utåt; man kallar
-ordningstalen 1, 2, 3, 4,.... resp.
banas "kvanttal" och betecknar detta med
bokstaven n. En spektrallinje kommer
då att emitteras, när en elektron övergår
från en av dessa banor till en annan,
längre in belägen (varvid vi icke kunna
’göra något som helst uttalande angående
övergångsprocessens mekanism). Om
man betecknar den energi, som
atomsystemet (kärna+elektron) har, då
elektronen kretsar på den n-te banan, med En
så blir systemets energiförlust vid
elektronens övergång från en bana med
kvanttalet n’ till en bana med kvanttalet n
(t. ex. vid övergång från den 3 :dje till
den 2:dra banan) En,—En. Denna
energimängd går förlorad för atomen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
