Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
En fattig qvinna i Irland hade råkat i stor nöd.
Hon hade hvarken mjöl eller penningar och hen-
nes barn voro nära att dö af hunger. Gråtande
gick den stackars modern till en brödbutik och
erbjöd försäljerskan några slitna klädespersedlar
i pant, till dess hon skulle kunna betala det bröd
hon nu behöfde. Fruntimret i boden fann emel-
lertid de gamla kläderna vara helt och hållet vär-
delösa, och hon lät derföre den stackars qvinnan
gå, utan bröd.
Efter en stund ångrade hon sin hårdhet, men
nu såg hon ingen utväg att kunna hjelpa. Qvin-
nan hade gått sin väg, och hon sjelf kunde icke
lemna sin butik. Då hennes man om aftonen
kom hem, beklagade hon sig för honom, och han
ilade strax med bröd till den fattiga qvinnans
boning.
Här mötte honom en förfärlig syn. Modern
låg död på en bänk, och tre halfnakna små barn
stodo gråtande omkring hennes lik, medan den
fjerde förgäfves sökte näring vid hennes bröst.
Mannen stod såsom förstenad. I hast utdelade
han brödet emellan de större barnen, tog det
minsta på armen och begaf sig med alla fyra bar-
nen till sitt hem.
Hans hustru var otröstlig. Hvad ville hon icke
hafva gjort för att godtgöra sin försummelse. Nu
kunde hon icke göra annat att bevisa uppriktig-
heten af sin ånger än att blifva en kärleksfull mo-
der för de fyra moderlösa barnen, och det gjorde
hon.
"Såsom de fleste kristnas lif är enkelt och van-
ligt, så ock de flestas död. Den företer intet
märkligt, de slumra i Jesu namn stilla, obemärkt,
eller hafva de kanske en kamp att utstå i det
sista... Med somliga sker undantag. ’ Herren,
som låter en och annan trogens lif vara mer gladt
och roligt än andras, ger ock åt somliga sina barn
en synnerlig ljuflig och triumferande hädanfärd.
Svedberg berättar någonstädes: ’’Jag må be-
rätta hvad mig i Upsala hände i min ungdom.
Jag satt vid den ståtlige mannen dr Brunneri
säng, när han skulle lida af. Då lyfte han sina
ögon och sina händer mot himmelen och sade:
O chorus angelorum! O chorus angelorum! O
englakor! O englakor! Dermed gaf han upp sin
VID HEMMETS HÄRD.
anda och sin själ, den englakoren mottog och för-
de till himla. Derpå lade jag med våta ögon
hans ögon sammans: Gud låte oss vara så sin-
nade, när vi skola skiljas hädan. Gud låte oss
sådan tröst vederfaras. Min själ dö med de rätt-
färdigas död. Och min ande vara som deras
ande!”
Något dylikt förnam den salige Arndt på sitt
yttersta. På sin sotesäng föll han strax före sin
död i en kort slummer. Strax derefter uppvak-
nade han, slog ögonen upp och utbrast: ’"vi sågo
hans härlighet såsom ende Sonens!” Hans hu-
stru frågade, när han sett den härligheten? "Nu
har jag sett den. O, hvad för en herrlighet, den
intet öga sett, intet öra hört, i ingens hjerta sti-
gen är, denna herrlighet har jag settiorHans
andedrägt aftog. "Det ädla, trogna, klara ögat
brast”. Han hade ljuft och saligt afsomnat.
<"Har du någonsin varit på teatern?” tillfrågade
en ung man sitt sällskap, en ung flicka, som höll
hans arm under det de promenerade gatan fram-
åt. Flickans kinder antogo en högröd färg 1 det
hon svarade nekande samt tillade: "Min moder
har lärt mig ifrån barndomen att fly sådana stäl-
len.” "Men är det ej möjligt, att din me ler har
inhemtat falska fördomar mot teatern genom öf-
verdrifna beskrifningar? Jag har ofta hört hen-
ne säga, att hon aldrig i sitt lif bevistat någon
föreställning.”
Han beskref nu med stor vältalighet åtskilliga
scener samt lade mycken vigt vid, hvilka vigtiga
lärdomar man der kunde inhemta om den mensk-
liga naturen.
Gå med mig för en gång,” bad han, "och
döm sedan sjelf.”
Öfvertalande och nyfikenhet segrade öfver na-
turlig princip och exempel, så att hon svarade
tvekande:
’<Jag skall gå med dig, men blott för en gång.”
Hon gick och hon tjusades alldeles som dufvan
tjusas af ormen. ’Hön gick åter och äter focm
från detta tillhåll af skämt och bullrande uppslup-
penhet fördes hon till ett annat ställe, genom
hvars portar hon aldrig återvände.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
