Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINA GLASÖGON. ST3
icke den eviga snöns silfvermantel. Men berget
sjelf, dess breda, väldiga bas, syntes endast med
yttersta ansträngning. Hvem vet icke, huru en
skön framtid, ett eftersträfvansvärdt mål bevin
gar vandrarens steg. Så blef min promenad allt
hastigare, stegen blefvo så täta som löpningarna
i Bach’s G Molls fuga. Jag kunde icke gå fort
nog, tyckte jag, — men, jo, jo, det var ett pin-
samt ögonblick. Just som det gick som bäst,
föll jag midt framstupa i ett stort dike, rännsten
kallas det ock emellanåt. + Jag ville natur-
ligtvis upp så fort som möjligt, men det var lät-
tare sagdt än gjort, ty diket var ganska djupt.
Men mina glasögon, hvar voro de? Aldrig mer
tog jag dem på, ty i fallet hade de förstörts, och
min vän, filosofen, blef nästan ond, när jag bar
hem dem olagade, emedan jag trodde, att van-
liga menniskor visserligen icke skulle förstå sig
på så dråpliga saker. Alltnog, genom en riktig
kraftansträngning befann jag mig snart ånyo på
vanliga menniskors gångbana, utan glasögon, det
är sant, men det oaktadt drog jag en suck af
verklig lättnad.
Detta är en sannsaga ur lifvet. De långsynta
glasögonen äro farliga. De borde icke vara det.
Medan to. m. sorgligt, att de äro det. Hvem
ville icke, att verlden vore fullkomlig? Men hör,
idealtillbedjarena, för hvilka verlden och menni-
skorna aldrig äro goda nog, se silfvermanteln,
som vi vanliga menniskor, kalla snön, men berget
sjelft, menskligheten som ett helt, fråga de föga
efter. Der gå de och sola sig i skenet af sitt eget
och några gelikars förmenta snille utan att uträtta
något som är nämnvärdt under det att andra,
vanliga menniskor genom att begagna sig af de
tillfällen som yppa sig, af dörrar som Gud öpp-
nar för den som vill och vågar gå igenom dem,
göra sig förtjenta af sina medmenniskors aktning
och kärlek och af kommande slägtens välsignelse.
Vi måste taga verlden sådan den är, vi måste
söka att förstå vår egen tid. Vägen till berg-
spetsen går nedifrån uppåt för oss menniskor.
Den som rätt fattat sin egen tid, sin egen ställ-
ning i denna tid, har framtiden, menskligt att
tala, i väsentlig mån i sin egen hand. Gör ditt
bästa i dag, så skall morgondagen sörja för sig
sjelf. Var trogen i hvardagslifvet och bland de
små, så skall du nog få vara med på högtidsda-
garne. Glöm icke ditt ideal, men var nöjd att
arbeta, att kämpa för att nå det.
Dessa högburna andar, som gerna vilja bygga
sin framtidsbana på den närvarande tidens, den
närvarande samhällsordningens ruiner, äro alltså
ingen sympati värda
En god och ädel menniska blandar sig med i
menniskolifvet, icke alltid emedan det är så
estetiskt skönt, icke derför att det i allmänhet är
tillfredsställande för den verklige filantropen,icke
alltså för att blindt följa med strömmen, utan
för att få naturliga och sanna tillfällen till atti sin
mån, och här äro förmågorna olika, styra, leda,
bättra allt efter insigt, som Gud förlänar åt dem
som äro rätte bedjare om den himmelska vis-
heten.
Så skulle jag nu ut och låna mig ett par andra
glasögon. Denna gång ville jag naturligtvis lyc-
kas bättre. De långsynta voro försökta. Jag
visste hvad de dugde till. Rännstenen och dess
tusen dollars voro ännu 1 friskt minne. Alltså,
mera försigtighet nu! Jag kände till en medel-
ålders stadig och beskedlig man, som bodde i när-
heten. Han hade ett par glasögon, som jag ha-
de hört honom mycket berömma. Dem skulle
jag nu låna. Jag blef strax väl mottagen, men
när han fick veta mitt ärende, blef rörelsen stor,
och jag undrar om han icke i det ögonblicket äm-
nade testamentera mig halfva sin förmögenhet.
Han var svag, när det gälde hans glasögon. Jag
uppvaktades med ett grundligt tal om grundlig-
hetens värde, om tidens ytlighet, om huru allting
måste förstås i botten, huru farliga de långsynta
glasögonen voro, men huru förträffliga åter de
jag nu skulle få. Jag eldades, jag hänfördes. Der
skulle nu alla ungdomsdrömmar blifva förverkli-
gade. Alltså, deran! Jag fick glasögonen. Jag
såg mig omkring i det lilla rummet. Effekten
var stor, det syntes strax bättre, beqvämare, lju-
sare. Jag stoppade mitt dyrbara lån i fickan,
gick hem, klädde mig i frack och hög hatt, satte
på mina glasögon, och skulle nu ut på promenad
Tgensut De tiva påse sim Fbet sick branten
början; men hvad vi dödlige ändå veta litet på
förhand! Rätt som det var, kom jag mot ett
stort berg midt på gatan. Det var hvitt utom på
toppen, men der hade det:en svärtring. Jag
stannade af förvåning, kanske jag borde sagt häp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
