Min flicka är hemma i Gränge
allt på en gästgivargård.
Nu ha vi ej råkats på länge,
och skilsmässans prövning är hård.
Jag spänner min häst i kvällen
för släden med renhud på karm.
Jag sitter så varmt i fällen
som vid den kärestas barm.
Du kråmar dig sturskt, min fåle,
ej foran i dag du drar,
och kvick och blank som en stråle
du fram genom natten far.
Ej villa oss mörka skogar
med gruvhål och travar av ved;
ej hejda oss drivor och krogar
på stjärnljus och vinande hed.
Så stanna där slädar trenne
vi Gränge gästgivargård.
Tre gäster stånda för henne
som har min kärlek i vård.
Den förste med vänliga miner
hon öppnar den sorlande sal,
där hyllorna bågna av viner
och borden av rätternas tal.
Med vördnad den andra gästen
hon leder till enslig gemak,
ty det är grannsockensprästen,
och fröjdas fördolt är hans smak.
Men då hon nalkas den tredje
och känner sin egen bland män,
hon närmar mig högt med glädje
för värd och gäster sin vän.
Min blick som av stolthet flammar
hon lägger sin hand i min,
mig för till sin ljuva kammar
och följer mig själv därin.
