Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Påkens och Huggtandens lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plats med honom, men icke ofta. Perrault var mycket
ivrig, och han var icke så litet stolt över sin kännedom
om isarna. Denna kännedom var också
oundgängligt nödvändig, ty höstisen var mycket tunn, och där
vattnet var stridt fanns det ingen is alls.
Dag efter dag, under en oändlig följd av dagar,
strävade Buck framåt i sitt seltyg. Man bröt alltid
upp långt före gryningen, och när det började dagas,
voro de redan långt i väg och hade lagt flera nya mil
bakom sig. Och aldrig slogs det läger förrän efter
mörkrets inbrott, men då fick man sitt stycke fisk
och grävde sedan ned sig i snön för att sova. Buck
led av en ständig glupskhet. Hans dagliga portion
— halvtannat skålpund soltorkad fisk — tycktes
försvinna som ett intet. Han fick aldrig nog och tärdes
oupphörligt av hungerns kval, då däremot de andra
hundarna, som ej voro så stora och för övrigt voro
vana vid detta hårda liv, ej fingo mer än ett skålpund
fisk var, men ändå höllo sig i god kondition. Buck
förlorade hastigt sin forna kräsenhet. I början åt
han med granntyckt långsamhet, men han fann snart,
att då hans kamrater slutade före honom, ryckte de
till sig det han hade kvar. Det tjänade till ingenting
att försöka försvara sina bitar. Medan han körde
undan två eller tre, försvann maten genom de andras
strupar. För att slippa bli bestulen tog han sig för
att äta lika fort som de andra, och hungern drev honom
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
