Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vägens mödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig ned, tog upp kniven och skar av Bucks dragremmar
i två drag.
Hal hade ingen stridslust längre. Och för resten
hade han händerna — eller rättare sagt armarna —
fulla med sin syster, och Buck hade för litet liv kvar
i sig för att kunna vara till något synnerligt gagn
framför släden. Några minuter senare gåvo de sig
av från stranden och fortsatte nedåt floden. Buck
hörde dem gå, och han lyfte upp huvudet för att se
på. Nu gick Pike i spetsen, Sol-leks närmast släden
och Joe och Teck emellan. Alla hundarna linkade
och stapplade. Mercedes åkte på den lastade släden,
Hal höll styrstången och Charles vacklade bakom.
Medan Buck såg efter dem, föll Thornton på knä
bredvid honom och kände efter med sina grova,
vänliga händer om något ben var krossat. Då han hade
slutat sin undersökning och funnit att Buck ej led av
något annat än en massa sår och för övrigt befann sig
i det mest utsvultna tillstånd, hade släden hunnit
ungefär en fjärdedels mil därifrån. Buck och
Thornton sågo den kräla fram över isen. Plötsligt sågo de
slädens bakända sänka sig som i ett djupt spår och
styrstången reste sig hastigt i luften med Hal, som
klängde sig fast vid den. Mercedes’ skrik trängde
till deras öron. De sågo, att Charles vände sig om
och tog ett steg för att springa tillbaka, men i
detsamma gav ett stort isflak vika och både människor
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
