Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dolde mycket väl vad det gömde. Och det gömde
John Thornton, ty Buck hade följt hans spår ända
till vattnet, men intet spår ledde därifrån.
Hela dagen satt Buck och ruvade vid gölen, eller
också drev han rastlöst omkring i lägret. Döden —
det som gör att man upphör att röra sig och att man
går bort ur det levande livet — kände han till, och
han visste, att John Thornton var död. Det hade
framkallat en stor tomhet inom honom, någonting
besläktat med hunger, men det var en tomhet som
gnagde och gnagde och som ej kunde stillas genom
föda. Emellanåt stannade han och betraktade
indianernas lik, och då glömde han sin smärta. I dessa
stunder kände han en utomordentlig stolthet över
sig själv, större än den han någonsin förut hade erfarit.
Han hade dödat människor, det ädlaste av alla
villebråd, och han hade dödat dem trots påkens och
huggtandens lag. Han vädrade nyfiket på de döda
kropparna. De hade dött så lätt. Det var svårare att
döda en varghund än dem. De skulle inte vara
farliga alls, om de icke hade pilar och spjut och käppar.
Härefter skulle han aldrig bry sig om att vara rädd
för dem, om de ej hade pilar, spjut eller käppar i sina
händer.
Natten kom, och fullmånen steg högt på himlen
över träden och lyste över landet, så att det badade
i ett spöklikt skimmer. Och med nattens inbrott
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
