Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och armar och ref sönder hans kläder, men tålig för
plågor, som skogsfolket är, låg Jöns orörlig, och
fortfor att spela död.
Detta tog björnen för godt och slutade bita,
men slog sig ned och satte sig på Jöns.
På min fråga: »Hvad tänkte du då på, Jöns?»
»Åh»! sade han: »Olle vågar ej skjuta, ty om han
också dödsskjuter björnen, så dör han ej så hastigt,
att han icke hinner bita ihjäl mig först.»
Detta är också allmänna tanken bland skogsfolket,
hvarföre de ej skjuta på björnen om han ligger
på kamraten.
Björnen gjorde sig ingen brådska med att lämna
Jöns, utan satt kvar och tryckte honom allt djupare
ned i snön, dock ej djupare än han hörde Olle ropa
och fråga: »är du död, Jöns?»
Som Olle icke fick svar, kastade han om sina
skidor, och Jöns hörde hur han aflägsnade sig. Då
tänkte Jöns att björnen gärna kunde sitta kvar, ty
nu reste Olle hem efter mor, och kom hon så blef
det alltid någon råd.
När björnen suttit kvar en god stund, gaf han
Jöns några bett till, nosade på honom och trodde
väl han var riktigt död, hvarpå han lunkade sin
väg.
Jöns sade mig att det var en svår stund, emedan
han hade snö i munnen och svårt för att andas, och
icke vågade han röra sig på länge, då han icke visste
om björnen hade aflägsnat sig så långt, att han ej
kunde se heller höra honom. Slutligen måste dock
Jöns röra sig och fann då att hans fiende icke var
inom synhåll. Nu fick han andas ut, tog snö och lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
