Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej. Föröfrigt vet ingen hur det tillgått. Karlen
var ute och vittjade sina fågelsnaror, och kom icke
hem, hvarför man sökte efter honom. Här låg
han slagen och rifven af björnen.»
»Hade björnen ätit af karlen?»
»Nej, icke såvidt jag hört.»
Andreas hade också gjort bekantskap med
björnens både tänder och klor, hvarom han själf
berättat mig.
Han var ingen orsakarl, utan hade inflyttat till
Mora från Lima socken, och där lefde han till stor
del af jakt, förnämligast af älgarne. Till mig hade
han, sedan jag flyttat öfver till Dalarna, blifvit
rekommenderad af sin bror »Tor Per», med hvilken
jag gjort bekantskap i Värmlandsskogarna.
En gång hade Andreas, i sällskap med ett par
Morakarlar, begifvit sig ut för att jaga älg på skidor.
Under vägen till skogen fingo de veta, hvarest en
nyss tillfälligtvis skrämd björn var tillfinnandes.
Andreas, som åtföljdes af sin präktige älghund,
beslöt i samråd med kamraterna, att angripa björnen,
och tillsvidare lämna älgarna i ro.
Hunden stötte björnen, och jakten kom i gång.
Snön var både djup och lös. Andreas fick göra ett
slängskott på björnen, som efter hvad han själf
trodde blef en bom.
Som Andreas vid den tiden var en ovanligt god
skidlöpare, och därtill hade god mark, upphann han
snart hunden som då blef efter.
Kommen till en djup dal, såg han att björnen
enligt sin vana passerat denna på en kullfallen
jättefura. Det var krångligt för Andreas att gå öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
