Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tonde seklen, visste man, att utan älgar och andra
vilda djur, skulle finnarne, och äfven andra af
landets innebyggare, knappast kunna lifnära sig.
Också minskades älgarnes antal betydligt, så att vid
början af mitt minne på 1830-talet inga älgar funnos
i södra Värmland, och icke heller till större antal i
det mellersta, ehuru de där i äldre tider funnits i
ymnighet. Därom vittna de horn och hornkronor, som
ännu, fast sparsamt förekomma i hemmen.
Ehuru jag ströfvat omkring på stora sträckor i
Glafsfjords och Fryksdalens samt Nordmarkens
skogar, hade jag vid tjugutvå års ålder icke sett några
spår eller tecken till att älgar funnos i dessa trakter.
Det var först sedan jag kom i närheten af
Bergslagen och till Nyeds socken jag fann spår och äfven
horn af älgar. Gifvetvis vaknade begäret att få göra
älgarnas bekantskap och pröfva min jaktlycka så fort
ske kunde, men i den orten bevakades det åldriga
förbudet för en viss tid af året, och den tid, som
gemene man hade lof att jaga och skjuta älgar, var
kort nog.
Året därefter, då jag fått min verksamhet förlagd
till Värmlands nordliga del, var det, som jag
vintertiden i sällskap med finnar och de i Dalby
boende skogskarlarna kom i tillfälle att fresta min
jaktlycka på vårt ståtligaste villebråd.
Visserligen var förbudet att skjuta och jaga älgar
vintertid äfven där kändt, men af befolkningen föga
aktadt. De som med färdighet kunde bruka sina
skidor, begagnade sig af dem för att åtkomma
älgarna, och lyckades de, så var ingen villig att
anmäla dem för ordningsmakten. Ingen i denna fattiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
