Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
sedan det blef slut på älgjakten under vintrarne; det
erkänna infödingarne själfva. Och sannt är, att då
man själf är den jagande hunden, en starkare eggelse
ej gärna kan finnas, än när man då och då ser det
jagade djuret skymta fram mellan träden. Då
ligger man i med all kraft, då finns ingen tvekan, intet
hinder: man måste fram, man måste segra. Också
kunna våra gamla jägare omtala otroliga saker, som
antingen de själfva eller andra utfört. Man hör
omtalas olycksfall, brutna armar och ben, men också
lyckligt öfverståndna faror, oförmodade fall och
snöras. Man hör ock omtalas jägare som ansträngt
sig så, att deras hälsa blifvit för alltid bruten.
Men sådant tänker man icke på då man är ung
och oerfaren.
På bestämd tid träffade vi Daniel vid Vinglöpet.
Han stod redan där uppe då vi voro på sjön. »Tag af
skidorna», sade han; »vi skola i alla fall bära dem
upp iör berget; det är väg mellan landsvägen och
löpet, det är lättare att gå upp.»
Med ordet gå menar dalbykarlen att gå utan
skidor; med skidor »ränner man.»
Det var tröttsamt nog att gå uppför det branta
Holmberget med skidorna på axeln, helst vägen var
isig och foten slant.
Upp kommo vi dock, och det kändes skönt då
man fick skidorna på och utan nämnvärd
ansträngning ilade öfver marken, ty skaren bar stadigt, i
den grofva snön löpte skidan lätt, och utför bar det
just lagom. Det gick med fart, men ej så hastigt,
att man behöfde hålla emot. Också voro vi inom
en halftimma nere på det mer jämna landet, där vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
