Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snön mindre djup; vi hinna dem ej, och för resten är
solen snart nere. Låt oss sluta!»
Ingen kunde vara nöjdare än jag med att sluta, ty
jag kände mig mer än vanligt trött. Den
sprakande nyingen och den friska granrisbädden hälsades
med fröjd, och det bästa af denna dagens jakt var
då jag fick lägga mig. Detsamma syntes mig vara
förhållandet med mina följeslagare. Sedan vi lagt
oss voro vi antingen för trötta att kunna somna,
eller ock hvilade vi fort, ty samspråket blef rätt
lifligt. Daniel önskade, att vi ägde en hund som
kunde och ville jaga älgarne; då skulle de ej bli
gamla. Per däremot tyckte vi gärna kunde vara hundar
själfva, ty fällde vi då en älg, finge vi ock behålla den
för oss själfva. Hade vi däremot en skällande hund,
skulle vi snart få kamrater och nödgas dela bytet
med dem, eller bli angifna hos länsmannen och få
plikta, och så tyckte vi det nog var bäst som det var.
Men otur hade vi haft i dag; i morgon skulle vi nog
se upp och följa riktiga spår.
Då vi följande morgon fått skidorna på, kändes
de som ginge de lättare än föregående dag. Vi voro
äfven öfverens om, att det var mildare luft och
blåare himmel; också hade vi kommit in i
gräsmånaden den dagen.
Vår jaktplan var alldeles lik föregående dags;
vi holmade älgarna, och så skulle två af oss
posta. I dag skulle Per sätta fart i älgarne och
Daniel och jag posta. Så följdes vi åt till de utsedda
hållplatserna. Men nu upptäcktes, att en älg hade
passerat öfver våra spår medan vi varit borta.
Den satte vi efter, ty långt kunde han ej vara före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
