Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - Kolmilan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLMILAN
När den lille mörkögde och svartlockige sjuåringen
Alexander hämtades av sin faster friherrinnan Pendrich
på en amerikabåt i Göteborgs hamn hade han ingen aning
om vad ett hem ville säga och hade aldrig hört ett svenskt
ord. Men aunt Sandra talade engelska med honom och
sade att hans grandfather väntade honom med öppna
armar. Farfadern och statarbarnen lärde honom snart att
tala svenska och att han var en betydande liten person.
Innan han kommit upp i gymnasiet visste han, att han
var blivande huvudman för en ursprungligen fransk ätt
som alltid berömligt tjänat kung och fosterland. De hade
stått de svenska kungarna nära som hovmän och livläkare,
de hade varit framstående jurister, man hade lyssnat till
deras åsikter vid överläggningarna på Riddarhuset, och
om farfar fick säga det själv så hade han dragit hit
järnvägen och efter återköpet av Aneholm gjort sin insats för
modernäringens förkovran.
Nu gällde det för lille Alex att knyta an den
stiern-borgska traditionen som hans far brutit.
Jaså, hade han lust att bli militär. Mja, militära anlag låg
nog knappt i släkten, men naturligtvis kunde han hinna
gå igenom Karlberg, flytta över i reserven och utbilda
sig till jordbrukare innan hans farfar släppte styret. Hans
framtid låg ju redan utstakad, ty Aneholm skulle bli
12 Wägner Vinden vände bladen
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
