Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI - Vagn 56, plats 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
Impossible? Och nu kommer du och säger ditt Impossible
igen! Men jag vill inte finna mig i det, hör du!
— Det är rätt Sandro. Ge på mig! Det klär dig att bli
så där blixtrande ond!
— Försök inte med ironi, den är bortkastad på mig.
När din Livia var liten sa hon en gång att hennes far var
en hjälte, men Kagges far var det inte. Och Gud ska veta
att det hade hon rätt i. Jag finner mig, jag ger med mig
nittinie gånger. Men inte den hundrade. Och det här är
den hundrade!
Och jag har brukat hålla stånd nittionio gånger av
hundra, och det här blir väl den hundrade för mig,
tänkte hon.
Hon kom mycket väl ihåg det brunmålade båset i ett
postkontor i London där hon stått med en blankett
framför sig för att telegrafera till Sandro på Långeslätt.
Modern hade besvurit henne att dröja ännu en tid, innan
hon underrättade Sandro om att hon inte ämnade gifta
sig med honom, men på en direkt fråga måste hon ju ge
ett direkt besked. Hon hade saknat både ord och pengar
för ett mera utförligt svar och blivit så lättad när hon
fann ordet: Impossible.
När hon lämnade telegrafen kände hon sig fri och nöjd
med sig själv, ja, säg, när hade hon egentligen inte varit
nöjd med sig själv? Och nu kom ordet tillbaka efter hela
tjuguett år!
Hans häftiga andhämtning blandade sig med vindens
sus i träden och det porlande vattnet. Han grep med en
kraftig arbetshand om en ungbjörk och skakade ner en
dusch över Roda.
— Titta! sade han. Med sina mjuka och graciösa grenar
har den helt oskyldigt snärtat av toppskottet på tallen
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
