Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Skärtorsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
— Behöva han ro? Ro för me? Tilda lät alldeles oerhört
förvånad och misstänksam. Vad sär du själv Oscar?
— Jo, jag behöver nog min ro, mumlade han olycklig.
— Det är första gång jag hör dig sä det, vad går åt dig?
Plötsligt ropade hon med hög röst: var har han varit?
— På permission, sade Livia.
Modern suckade djupt.
— Du har haft permission länge, sade hon. Sedan
började spinnrocken surra på nytt.
"Jag kallar honom O Ve efter begynnelsebokstäverna i
hans namn. Han föddes 1863 som son av en rallare vid
järnvägsbygget. Han dog på banan 46 år senare, en
våldsam död.
Hans liv var fattigt och slitsamt. Likväl tror jag inte
att vår tids banvakter kunna älska banan så högt som
O Ve gjorde, fast de ha goda löner och bostäder samt
automatiska grindar så att hustrurna slippa posta. Det
var hans fader rallaren som inplantat i honom denna
kärlek till banan. Denne trodde att banan skulle bli till
gagn inte bara för staten och de rika utan också för de
fattiga. Den skulle skapa nya arbetsmöjligheter i deras
trånga tillvaro och förebygga slit och svält.
När jag var liten kom farfar på mig med att lägga
småsten på banan till straff för att den körde över så
många harar. Sedan, när tåget kört över far, sade farfar
till mig att jag aldrig fick säga att det var ’den loje
banan’ som dödat min far. Han visste bättre, min farfar."
Oscar reste sig och gick ut i köket, där Livia sysslade
vid spiseln.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
