- Project Runeberg -  Vittra skrifter i urval /
159

(1910) [MARC] [MARC] Author: Pontus Wikner With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877) Skiss

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MANTEGNAS ÄNGEL. 159


icke Hagar vet, att det är för hans skull, ty
funnen är han; Hagar har utletat honom; hon kunde
ej dö med det verket ogjordt. Nu, min Ismael, min
ende, är du hämnad. Hagar, din moder har hämnats
dig. Skulle jag någonsin hafva glömt din kvidan,
då du skriade till mig i öknen »mig törstar»? Du
hämndens allsvåldige Gud, hör jag icke såsom från
bergen däruppe ett ångestrop, som upprepar, Ismael,
dina ord? Lyss, son af Javan, om du äger ett öra,
så hör nu, hvad du aldrig mer får höra i världen. -
Ja, så var det, just så. Och nu, främling, skall du
se mitt redskap. Vill du?

Den gamla afhöljde manteln, som betäckte den dödes
ansikte. Det var Jehudah, den rödhårige. Hans ansikte
var blåaktigt, hans ögon blodsprängda, och kring hans
hals kunde man ännu skönja en mörk rand såsom af ett
rep.

- Det blef honom för starkt, förstår du, - återtog
Hagar, - ty han hade judeblod i sina
ådror; därför hängde han sig själf. Det skulle
gå så. Hagar visste det; men ske måste det.
Och dock var du mig kär, du min dotters barn.

Den gamla lutade sig ned och kysste den dödes panna,
hvarefter hon åter öfverhöljde honom. När hon ånyo
uppreste sig, trodde sig Filippos i hennes öga märka
spåret af en skimrande tår. Hon aftorkade den med sin
magra hand, och hennes ansikte återtog sitt förra
hemskt stirrande uttryck. Filippos närmade sig den
gamla.

- Farväl, arma kvinna, - sade han, - kanske finns
äfven för dig en upprättelse.

- Jag är upprättad; jag var en moder och hade en
moders värf. Det är fylldt. Ah, nu går
förbannelsen öfver Israel. Ser du, där är
tecknet! - Det är full-komnadt!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vittrskr/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free