Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur »Bref till Roderik»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREF. 299
af det nyss förgångna året varit stadd på en
filosofisk sjöresa. Så kallar jag att studera
Hegel. Han är ett haf, som omsluter allt, en ocean,
i hvilken himmelen speglar sig och jorden; men ett
fotfäste finner man hos honom icke. Allt är gungande
vågor, som drifva den ena den andra och öfvergå den
ena i den andra. Synkretsen är vidgad, och land ser
man icke; hvart man än vänder sitt öga, sammansmälter
i fjärran himmelen och det böljande elementet. Är
det vår eller vinter? Det vet jag icke. Böljan är
icke frusen, men hon är kall. - Vill du tro, att
jag blef sjösjuk? Jag blef så. Och därför styrde
jag rakt mot land. Det var med en obeskriflig känsla
af trygghet, jag ändtligen förnam, att jag stod på
fast mark. Det var den ädle tänkarekungen Spinoza,
den österländske envåldshärskaren, som lät mig trampa
sin egen grund. Men där var det vinter. Allt, hvad
jag såg, var rent som snö och kallt som snö. Ett
mäktigt fält låg framför mig, ett haf, skulle
jag vilja säga, där drifvorna utgjorde stelnade
vågor. Jag såg bäckar, i hvilka böljan stannat;
vattenfall af is och rundt omkring en krans af de
täckaste isblommor. Atmosfären var ren och frisk, men
något kall i längden. Jag började frysa. Vill du tro,
att det var med en viss förtjusning jag härom dagen
började lyssna till den ädle Jacobi, som, för att
jag skulle få blodet i mina ådror att spela på nytt,
helt simpelt föreslog mig, att jag med honom skulle
göra ett filosofiskt »saltö mortale»? - Jag vill icke
säga, att jag följde hans råd, men jag följde honom
själf till hans eget rike. Och där var det vår. Solen
sken, nästan mer än ögat tålde vid, backarne brusade,
knopparne svällde. Allt var rörelse och lif. Det gick
en varm fläkt genom min själ, och jag frös ej längre;
men jag kände mig såsom barn på nytt. Lifvet var mig
gifvet såsom i en omedelbar åskådning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
