Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruth Walfridsson, språklärarinna. Gud ledde det så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min far var fångarnas vän. För en tid sedan hittade
jag i mina gömmor bland gamla papper ett gulnat brev
från en frigiven fånge, vari denne tackar för den
godhet, han fått röna under sin fängelsetid. Att min far
även ömmade för fångarnas andliga väl förstår jag
därav, att han lät hänga upp en bild av den lidande
Frälsaren bakom domarebordet i tingssalen, så att fångarna
vid edens avläggande fick sina blickar riktade på
Kristus. Min mor tog sig med stort intresse an de kvinnliga
fångarna. Ofta tog hon någon frigiven kvinna i sin
tjänst för att kunna ge henne ett gott betyg och
därigenom hjälpa henne till en ny start i livet. För det
mesta föll denna kärlekstjänst väl ut, men ibland blev
välmeningen en stor besvikelse.
Så började skoltiden. Vi var då fyra barn, som på
olika tider skulle ut och in genom fängelseporten. För
portvakten blev det att öppna och stänga, öppna och
stänga dagen i ända. Ibland kunde man ju få höra ett
litet murr över de "välsignade ungarna", men i
allmänhet gick det hela smärtfritt till.
I en liten småskola mitt emot fängelset fick jag hos
mamsell Olsson inhämta mina första lärospån för att
sedermera övergå till läroverket för flickor, där jag
studerade mer eller mindre flitigt till våren 1881. Mina
betyg från de första klasserna var ganska slätstrukna,
och intet att undra på, då jag mer umgicks med
sagbo-ken än med läxboken. Efter att i all hast ha ögnat
igenom läxan lade jag på kvällen boken under kudden och
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
