Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hem och barndomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
25
då än nu. Man var icke så pjunkig och blev icke heller så
rädd, ifall man blev sjuk, utan tänkte: »det går väl över».
Och det räddade säkert många liv. Min far var icke heller
mycket för medicin. Särskilt fingo vi barn erfara det.
Många gånger låg mamma efter honom, när vi hade
krämpor, och ville, att han skulle skriva ut någon medicin åt oss.
»Kan vi inte ge gossen det eller det?» frågade hon.
»Du kan ju försöka», svarade han.
»Men kanske det och det vore bättre», frågade hon ytterligare,
»Ja, det är mycket möjligt», svarade ban och gick sin väg.
Min bror Johan eller Jonke, såsom han kallades, fick
mässling. Han blev liggande. Mamma kokade honom sviskonkräm,
och det tyckte vi andra var så rart, att vi bara önskade, att
också vi skulle få mässling. Därför höllo vi oss flitigt omkring
hans säng för att bli smittade och få äta sviskonkräm. Det
lyckades. Vi blevo liggande, jag, Rulle och Alfred. Jag
minnes icke, om tvillingsystrarna Lina och Kristina voro födda
då. Annars hade nog även de mässlingen på samma gång.
Att söka skydda barn f Or smittan, det kom aldrig i fråga.
Det var självklart, att alla barn måste genomgå mässlingen,
och man ansåg det för en lycka, om de fingo den såsom
mycket små. Någon medicin kom icke heller i fråga. Vi lågo,
till dess vi blevo så bra, att vi kunde stiga upp. Men
sviskon-krämen - den fick stå orörd. Vi förmådde ingenting äla.
En vinter när kikhostan gick, fingo även vi en släng därav.
Men ingenting gjordes för alt bota den. Jag minnes mycket
väl, huru jag, när anfallen kommo på, tog fatt i en stolpe, ett
plank, en husknut för att hålla mig uppe, medan jag hostade.
En gång hann jag icke det. Följden var, att jag föll i en
snödriva. Där låg jag och hostade, tills det var färdigt, och så
sprang jag som förr.
Som läkare var pappa mycket omtyckt. Han intresserade
sig personligen för sina sjuka, gav sig god tid med dem, satt
hos dem långa stunder, sprakade, berättade historier och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
