Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Prosadikt och ungdomslyrik - Ungdomslyrik 1855-1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROSADIKT OCH UNGDOMSLYRIK 235
Tvivelsutan åsyftar detta poem »den evige
vandraren» Ahasverus, om vilken Rydberg i
Prometheus och Ahasverus yttrar, omsatta på prosa,
nästan samma ord som i Svårmodets son. Men
egendomligt nog skilde Rydberg ut två strofer
och lät de andra gälla som självständiga dikter.
I Vemodet - ett icke i hans samlingar
upptaget poem - anslår skalden trots diktens
namn till en början en lekfullt, skämtsam, ja, på
sina ställen nästan vardaglig ton, som eljes är
hans diktning alldeles främmande.
»Det skymning är, och i sin lilla kammar
han sitter nöjd och ser hur brasan flammar;
i kväll törs säkert ingen honom söka,
ty ute stormens alla gastar spöka.
I furuskogen susar det och viner,
och ingen stjärna genom molnen skiner,
i jättelurar alla vindar tuta,
och regnet trummar på hans fönsterruta.
Men vad? Hör han ej steg uti sin trappa?
Så kan ej vindens hand på dörren klappa.
Stig in, du vilsne vandringsman! Hans hydda
är gästers vän och vill dig gärna skydda.
Och dörren öppnas, in i kammarn träder
hans egen mö i månskensvita kläder.
Är hon ej varm, är hon ej öm och trogen,
som kom i trots av storm och natt i skogen?
Med sippor har hon smyckat dunkla håren,
i sänkta ögonfransen skimrar tåren,
och höjs den, ser han ögat längtan blicka -
han sträcker famnen mot sin bleka flicka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
